Redan på gymnasiet fick jag läsa Erik Gustaf Geijers berömda dikter Odalbonden och Vikingen. De gjorde inget större intryck på mig – som 17-åring blev jag betydligt mer fascinerad av Stagnelius. Men på äldre dagar har jag kommit att tänka på dem som utmärkta litterära representationer av två poler inom mig som drar åt varsitt håll. Jag tycker att jag ser spåren av samma dynamik hos många svenskar, döda som levande.
Å ena sidan jorden och skogen, det tysta, enkla, rediga, inbundna, självtillräckliga:
