Fram till slutet av juli visas två av Nordens främsta oljemålare tillsammans med en framstående klassisk skulptör i Krapperups konsthall utanför Höganäs. Det som håller ihop utställningen ”Det handlar om oss” och de tre konstnärerna Nick Alm, Odd Nerdrum och Maud Lewenhaupt du Jeu är en visuell berättartradition med djupa rötter i konsthistorien.

Man kan gå tillbaka till mästare som Michelangelo, Rembrandt, Velasquez, Caravaggio, Goya och Zorn, eller till våra förfäders grottmålningar från för tiotusentals år sedan. Realism och figuration går som en röd tråd genom målarkonsten, säger curatorn och galleristen Bengt Tornvall.

– Deras konst handlar om oss, om vilka vi är, säger Tornvall under lördagens välbesökta vernissage.

De tre konstnärerna i samlingsutställningen ”Det handlar om oss” berättar olika historier om människan. På ena sidan rummet har de festande människorna från Nick Alms tidigare målningar möjligen mognat något sedan sist; på andra sidan rummet finns Odd Nerdrums blinda figurer i en övergiven värld. I den ljusa rymden mittemellan sitter Maud Lewenhaupt du Jeus små bronsskulpturer och sprider lugn omkring sig.

Det ligger nära till hands att jämföra Nick Alm med Anders Zorn. Han har samma klara blick i sina representationer, tycks använda sig av sina medium helt obehindrat, och även om det är mycket som skiljer de båda konstnärerna åt så finns vissa gemensamma stildrag.

Det första som möter besökaren är en meterstor akvarell med en ung kvinna framför en ek i ett snöklätt, fuktigt vinterlandskap. Hur Alm har lyckats få till det svartaste svarta i kvinnans kappa med akvarellfärg är obegripligt för visso, men han säger att han har ”tryckt på med en massa färg”.

– De flesta jobbar med lite ljusare valörer i akvareller, men jag vill ju få hela valörskalan i akvarellen och därför blir det också mer av en känsla av oljemåleri, får det här trycket i sig, säger Alm.

Nick Alm fick ett genombrott 2013 när hans målning ”Two Lovers” vann kategorin figurativt måleri på den internationella ARC-salongen. Målningen finns med som reproduktion på utställningen i Krapperup, liksom flera av konstnärens tidigare verk.

Kanske är han mest känd för sina drömlika backanaler med unga, vackra människor runt vitdukade bord. Dessa sjöslag kan tyckas råa och ytliga, men under ytan finns ett djupt allvar. Som Odd Nerdrum skriver i utställningskatalogen: ”detta kan vara skärselden där alla kommer till sans.”

Ur det perspektivet kan man se på Nick Alms narrationer och dess filmiska kvaliteter som en modern version av historiemåleri, som ansetts vara det mest prestigefyllda genren inom målarkonsten. Att skapa en harmonisk helhet av ett dussin personer som förhåller sig till varandra i en och samma bild är inte lätt, även om Alm får det att se ut så.

I målningen ”Caféscen”, som har en central plats på ena långsidan i konsthallen, faller ljuset på en glad ung kvinna en bit in i rummet. Hon lyfter snapsglaset som för att utbringa en skål, till synes oberörd av att någon bär iväg med henne över axeln mellan borden av slutna, tillknäppta sällskap. Ett par besökare slänger ett öga över axeln, men för övrigt är det ingen utöver oss som betraktare som ägnar den unga kvinnan någon uppmärksamhet. Det verkar vara en divergens mellan den skålande kvinnans uppfattning om vad som pågår i rummet och övriga gästers.

Målningen är full med delikata detaljer. Ögat rör sig längs en spiral från den bortburna kvinnan ned över den centralt placerade figurens ansikte till den blåklädda kvinnans nakna axel, och ljuset som faller på kaffekoppen som står på bordet hon sitter vid. Hon håller ett vinglas i sin hand.

Alm är en mästare på händer, och händer som håller i glas; handen som håller i glaset framme till höger i det dämpade ljuset; kvinnan som dricker ur vinglaset precis ovanför. Längst ut till vänster i bild är en man med överkamning på väg att ta en klunk rödvin. Han är, liksom resten av figurerna längst bak i bilden, något upplöst mot den nästan obearbetade grå bakgrunden.

Till en början var det tänkt att de skulle vara ännu mer upplösta, berättar Alm, men han ändrade sig några gånger på vägen. Just den här tavlan var ganska omständig att måla.

– Den där gjorde jag tre olika figurer på, säger han och pekar på den sistnämnde mannen.

– Från början tittade han på [den skålande kvinnan].

Nu sitter han där och ser möjligen mer oberörd ut än någon annan i rummet.

Alm hämtar inspiration från andra konstnärer, från filmer och från böcker, men ofta dyker motiven upp när han rör sig i sin omgivning. Kanske ser han en ljussättning eller en händelse; kanske lägger någon armen runt en annan på ett speciellt sätt. Han har ett intuitivt arbetssätt:

– Vanligtvis kan det vara så att man kanske bara gör någon liten krumelur och så ser man plötsligt en abstrakt form, och så tänker man: där skulle två människor passa att förhålla sig till varandra. Och så byggs det bara på, man förstår inte vad som händer.

– [”Caféscen”] är något jag har hittat på helt och hållet, jag har bara byggt upp den ur fantasin. Jag hade en modell åt gången. Jag har inte ens haft något bord, det är bara påhittat.

Den smått oroliga energin i ”Caféscen” är som bortblåst i målningen intill. I ”Morgonsol” sticker solen en flicka i ansiktet genom fönstret. Hon ligger fullt påklädd på en säng med armarna ovanför huvudet, en halvkroppsfigur.

Alm jobbar mycket med kontrastverkan mellan ljus och mörker och varma och kalla färger för att skapa liv och dynamik i bilderna. Sättet de är beskurna på skapar också spänning.

Som i ”Hall 8”, en caravaggiansk olja i klärobskyr, där det förmodade händelsecentrat ligger strax utanför bild. Att man inte vet vad det är som pågår – finns det fler personer i rummet? För de ett samtal? Tittar de på tv? – förstärker upplevelsen av mannen i dörrens sinnesstämning. En liknande spänning finns i ”Hall 9”, vari en flicka i en kylig förgrund är vänd ut ur bilden, samtidigt som ögat dras till fönstret längst bort i bild där en varm och stillsam scen utspelar sig.

Nick Alm har utbildat sig på Florence Academy of Art i Florens och Mölndal, och hos Odd Nerdrum som tar emot elever privat, så även Odd Nerdrum har varit en stor influens. Nerdrum plockar från verkligheten och skapar en fantasivärld som han bygger själv, säger Alm.

– Han leker mer med ting, med färg och form på ett helt annat sätt [än konstnärer som försöker fånga en realism], säger Nick Alm.

Odd Nerdrum målar stora format, den största duken på utställningen är över 3,5 x 2 meter. Det finns små bänkar framför tavlorna så att man kan sitta och begrunda dem en stund. Nerdrums figurer befinner sig som i ett parallellt, tidlöst universum.

Sonen Öde Nerdrum är på plats i konstnärens ställe. Han pratar om att människor har förlorat sin religion. Religionens roll i samhället var att appellera till folk moraliskt; utan gudstro är människan lämnad till sitt eget öde. Tidigare letade konstnärer efter sina ämnen i bibeln eller mytologin, men idag är det inte många som ser till dessa källor.

Odd Nerdrum avbildar religiösa motiv, säger sonen, även om de inte är bibliska, och han skapar sin egna myter. Han avbildar människans utsatthet:

”I ödesmättade bilder, i stora vindpinade landskap finns hans figurer, människor utelämnade till ovissheten, till krig och flykt,” står det beskrivet i katalogen.

De är alla målade med en begränsad palett: svart, vit, röd och gul, den så kallade Apellespaletten, som även konstnärer som Rembrandt och Zorn använt sig av. Efter över ett halvt sekel som verksam konstnär har han utvecklat en mästerlig teknik, och varit Nordens frontfigur för traditionellt oljemåleri.

Vernissagebesökarna trängs framför de många välhängda tavlorna. Man måste stå en bit ifrån för att se helheten, och gå närmare för att se penselföringen och de små detaljerna, så folk rör sig i oregelbundna mönster genom rummet. Konsthallens centrala utrymme erbjuder ett andrum. Maud Lewenhaupts du Jeus små bronsskulpturer har luft omkring sig. De står uppställda på piedestaler och låga bord som man kan röra sig runt. De är intima, både i ämnesval och storlek – de är alla runt 20 cm höga.

Lewenhaupt du Jeu kommer mest till sin rätt när hon låter figurerna interagera med varandra. Även solofigurerna är vackert uförda, men de som agerar tillsammans har en attraktionskraft som inte går att motstå. Man sugs in i en bubbla av värme mellan barnet och hunden eller mellan mor och barn, och bakgrundssorlet tycks tona bort en aning. Lewenhaupt du Jeus skulpturer har förmåga att harmoniera rummet omkring sig.

Det är relationer som intresserar konstnären mest. Hon avbildar scener ur minnet. En skulptur måste man ha färdig i huvudet innan man börjar jobba på den, berättar hon, och det är därför som minnet är så viktigt.

– Jag ritar mycket efter modell. Det är min yoga, det är min träning, det gör jag varje vecka. Det som sitter kvar i huvudet är det som jag blev rörd av helt enkelt, och det blir en skulptur. Blir jag inte rörd så blir det ingen skulptur, det är inga andra kriterier än det, säger hon.

– Det är ömheten jag vill få fram. I hennes fall lugnet, säger hon och pekar på en naken kvinnofigur som sitter på bordet.

 Flera av skulpturerna föreställer en liten pojke med en hund i olika konstellationer. Det är konstnärens barnbarn.

– Det här förtroendet han har för hunden, han älskade den som barn. Det är den känslan jag vill få fram, berättar Maud Lewenhaupt du Jeu.

Samlingsutställningen ”Det handlar om oss… Klassisk realism i konsten” pågår 30 juni-29 juli 2018 i Krapperups Konsthall mellan Höganäs och Mölle i Skåne.

Mer om konstnärerna:

Nick Alm, utbildad vid Florence Academy of Art, ger i sina bilder en inblick i människans väsen, av våra behov, önskningar och brister – av det som gör oss ofullständiga. Han bygger sina scenerier själv, laddar dem med magi med hjälp av sina modeller och förmedlar det universellt mänskliga, oavsett kulturella koder eller trender. Nick Alms syfte är inte att kritisera eller förändra samhället. Hans arbeten vänder sig mot vår inre personliga värld.

Odd Nerdrum visar som ingen annan på människans utsatthet, på tillvarons obönhörlighet i sina scenerier. Hans förebilder finns hos de gamla mästarna, som till exempel Caravaggio och Rembrandt, och han räknas internationellt som den främste bland klassiskt figurativa målare. Nerdrum målar både det morbida ochdet vackra i samma bild, och i denna utställningen framställer han människan som en blind, oseende varelse.

Maud Lewenhaupt du Jeus skulpturer är intima, både i format och i motiv. Hennes konstnärliga värld är nära sammanflätad med hennes eget liv, med modellerna som alla finns henne nära - familjen, barnbarnen, vännerna, hundarna. Maud Lewenhaupt du Jeu är klassiskt inspirerad i en figurativ tradition, och hennes tredimensionella seende omsätts i kärleksfulla skulpturer i brons med harmoniska kompositioner.