Själens resa är en berättelse som fascinerade oss redan i begynnelsen. Det finns så många myter och legender som beskriver en hjältes resa ned till underjorden där själarna bor.

Ordet ”själ” är förlegat idag, men på engelska används ordet för att beskriva en typ av musik – ”soul”. Soulmusik är autentisk, den kommer djupt inifrån människan. Den berör oss eftersom den saknar intellektets falskhet. Den vibrerar på en primär, känslomässig nivå. Ordet vi idag använder för själen är ”jaget”, vårt verkliga jag. Så resan för att hitta själen är resan att hitta sig själv. En av de bästa historierna om detta är den om Orfeus.

Orfeus och hans själ

Orfeus (som betyder ”mörker” eller ”faderslös”, alltså ”föräldralös”) är poet och sångare. Han är son till Apollon – ljusets, poesins och läkandes gud. Orfeus hustru, Eurydike (som betyder ”djup rättvisa”), som han älskar innerligt, blir biten av en orm och dör. Utom sig av sorg bestämmer sig Orfeus, som kan flytta berg med sina ord och sin musik, för att våga sig ned i helvetet där de döda vistas, och be Hades, de dödas gud, om att få tillbaka henne till de levandes värld.

Här måste vi ta två saker i beaktande: för det första att Eurydike dör av ett ormbett. Varför en orm? Vad påminner ormen oss om? Precis, Edens lustgård, en annan myt. Ormar symboliserar kunskap eller visdom – men inte på ett positivt sätt, som vi har kommit att förstå det. Vi mördar för att dissikera och få kunskap, som Wordsworth sade, och Kunskapens träd förgör oss; det lurar oss att tro att vi är gudar fast vi inte är det.

Och för det andra – vem är Eurydike egentligen? Hans fru? Både ja och nej. Förvisso tycker han att hon är den vackraste och underbaraste personen i hela världen. Men på en djupare nivå är Eurydike Orfeus egen själ; hon är hans maskulina identitets anima, den sant älskade, det mest värdefulla i de andliga traditionerna från öst och väst – den dyraste pärlan.

Orfeus resa till helvetet

Orfeus hittar helvetets port och påbörjar sin långa nedfärd. Med poesi och sång charmar och besegrar han alla svårigheter och plågor. Två saker är anmärkningsvärda här: dels stiger han djupare ned i helvetet än vad någon annan grekisk hjälte hade gjort, inräknat Herakles (även känd som Herkules). Dels är kraften i hans musik och poesi starkare än de traditionella hjältarnas materiella vapen och översvallande styrkor.

Som Ann Wroe citerade Francis Bacon (fritt översatt): ”För liksom visdomens verkningar överträffar styrkans verkningar i värdighet och kraft, så överträffar Orfeus vedermödor Herkules vedermödor.” Och helvetets kval avstannar när Orfeus musicerar – till och med de fördömda upphör med sina meningslösa sysslor och återfår sin rationalitet. Sådan är skönhetens makt. Allting blir levande igen när den himmelska musiken från Orfeus lyra återkopplar det med dess gudomliga ursprung.

Här upphör helvetet, bortsett från…

Till slut kommer han fram till helvetets tronsal och står framför Hades, kungen, och Persefone, domänens drottning. Då inträffar ett tredje anmärkningsvärt fenomen: när Hades lyssnar på Orfeus musik fäller han en tår, en tår svart som tjära, för första och enda gången i grekisk mytologi. Även döden blir berörd av musiken och som belöning går Hades med på att låta Eurydike återvända till livet.

Även om fakta och kunskap har dödat Orfeus själ har hans fantasi, uttryckt genom sång och musik, svävat och gjort det möjligt för honom att sluta en pakt med Döden själv, och han kan återvända med själen återställd. Här ser vi gränsen för människans kraft – en överenskommelse med en gud.

Myten som förklarar varför myter är viktiga

Men Hades har ett villkor: att Eurydike går bakom Orfeus och att han inte vänder sig om för att titta på henne förrän han är framme till ljuset.

Orfeus går med på detta och påbörjar återresan. Nu har han Eurydikes löfte. Men för att det ska infrias krävs det för det första att Orfeus tror på gudens ord: går hon verkligen där bakom honom, eller kommer han att upptäcka att han har blivit lurad när han når fram till världen ovanför? Och för det andra, att han inte tittar tillbaka direkt på själen i helvetets overkliga värld. Jag säger ”overklig” eftersom det är så döden ter sig för oss, och helvetet också. Men på ett annat sätt är helvetet mer verkligt än den värld vi lever i nu.

Världen vi lever i förändras och passerar förbi; vi är inte mer än gräs som frodas och sedan försvinner. Men undervärldens poäng är dess eviga natur. Där är vi det vi har blivit, för alltid. Vad kunde vara mer verkligt än det? Precis som Dantes karaktär, falskmyntaren Capocchio säger i ”Infernot” (fritt översatt): ”Jag gjorde bra ifrån mig/ i livet. Men allt är på riktigt i Helvetet.”

Det här är varför myten om Orfeus är myternas myt – villkoret för själens återvändo är att vi inte tittar bakåt. Att ”inte se tillbaka” påminner om historien om Lots fru, som förvandlades till en saltstaty för att hon såg tillbaka. Men i den berättelsen verkar synden i att se tillbaka framförallt ha att göra med hustruns otacksamhet inför Guds räddning. På något sätt uppfattar vi att hennes tillbakablick var laddad med passion för det gamla livet, och saknade tacksamhet för såväl deras flykt som för det nya livet som väntade.

Men vad gäller Orfeus, precis när han kommit upp och ska gå in i ljuset vänder han sig om och tittar bakåt. Jag tror dock att det inte är ”se bakåt” som är problemet, utan vad det involverar: att titta direkt på Eurydike – faktiskt, själva tittandet. Att söka efter personen som ett objekt att titta på (och obejektifiera) är att förvandla henne till ett objekt, ett faktum, ett föremål för kunskap: det som faktiskt dödade Eurydike, via ormen, till att börja med.

För att förtydliga: ”objektifiera” är motsatsen till kärlekens lagar. När vi ser en annan person som ett subjekt som oss själva – det vill säga, med en vilja och ett hjärta som vårt eget – då manipulerar eller nedvärderar vi dem inte med att anta att deras verklighet inte är mer än en utpost eller förlängning av vår egen. Detta är helt klart ett misstag som ironiskt nog är raka motsatsen till själva syftet med hans uppdrag: Han begav sig till helvetet för kärleken till Eurydike, och ändå visar sig hans kärlek vara bristfällig. Kärlek till vad? Kärlek till sin egen själ.

När fantasin (poeten/sångaren i oss alla) ser någonting ser den inte direkt, för det skulle bara vara att specificera det. Nej, fantasin ser – förstår som i en vision – den osynliga världen där varje ”sak” får liv. Om detta verkar konstigt, tänk då på hur vi upplever samma sak hela tiden, mest uppenbart i drömmarna där allting lever – det kan vara härligt men ofta skrämmande.

Vi kan alltså inte titta direkt på vår själ. Att titta på våra egna själar skulle vara som att be våra ögon att titta på våra ögon. Det är en omöjlig uppgift, om man inte använder en spegel eller en skärm som vi kan reflektera verkligheten med. Vi kan bara se på våra själar indirekt. Och det är precis detta som myter gör. De talar indirekt om universums viktigaste sanningar för oss, men eftersom de gör det indirekt så missar vi ofta meningen och och misslyckas med att förstå dess vikt. Det blir bara en historia, mer eller mindre intressant.

Det andliga budskapet: Kom tillbaka från det döda

Denna myt avslöjar en djup sanning: Mänskligheten söker efter sin själ som förlorades för länge sedan i någon ursprunglig katastrof. När han återvänder till ytan, det ytliga, utan Eurydike – utan sin själ – är det intressant nog bara en tidsfråga innan Orfeus dödas, slits sönder och styckas av de thrakiska kvinnorna. Varför? Eftersom de i sin vindränkta uppenbarelse inte kan acceptera att en människa kan sörja sitt livs kärlek – sin själ – och föredra den framför den thrakiska hedonismen.

Denna senare del av myten pekar på förhållandet mellan materialister och de andligt orienterade. Materialister avskyr religion och andlighet – inte, som de brukar hävda, på grund av historiska kränkningar i religionens namn, utan för att alla andliga förståelser flyttar mänsklighetens ego från universums centrum, och detta – i vår tids jargong där ”rätt och fel” bytt plats – är ”oacceptabelt”.

Hur so helst, utan själen dör kroppen, för själen är den odödliga delen. Var och en av oss måste därför anta utmaningen att finna vår själ och leva, inte för att vi föddes utan för att vi återvände från det döda.

Myten om Orfeus verkar ha ett olyckligt slut, men vi upplever faktiskt ödet, ädelmodet, prakten och sanningen i det. För vilken sång är det vi måste sjunga för att underlätta nedstigningen? Det är den vi söker efter. Tills vi hittar den antyder myten om Orfeus at vi får leva, men nätt och jämnt.

I artikelserien ”Myterna visar oss vägen hem” tittar James Sale på varför myter är avgörande för att förstå vår plats i universum, och kanske till och med för vår överlevnad.

Den brittiska affärsmannen James Sale är grundare till företaget Motivational Maos som är verksamt i 14 länder. Sale har skrivit över 40 böcker som givits ut på stora internationella förlag som Macmillan, Pearsons och Routledge om ledarskap, utbildning och poesi. Som poet vann han första pris i The Society of Classical Poets tävling 2017.