Opera är som en konstnärlig olympiad
"Hans och Greta" på Wiener Staatsoper 2015. Hans och Greta (tyska: Hänsel und Gretel) är en sagoopera (Märchenspiel) i tre akter med musik av Engelbert Humperdinck. Libretto av Adelheid Wette efter folksagan nedtecknad av Bröderna Grimm. Foto: Christian Michelides


Opera talar till flera sinnen och är ett utomordentligt sätt att berätta historier på. Dessutom är opera ett riktigt kraftprov, säger Stuart Holt, chef för utbildningsprogrammen i Metropolitan Opera Guild, New York.

En operasångare måste inte bara nå ut med sin röst i ”auditoriets gapande svarta hål”, utan kanske även höras över en stor kör, och minst en liten 25-mannaorkester eller möjligen en med 60 instrument. Det kräver ett stort röstomfång. Dessa sångare ”avfyrar ett ljud ut i rymden, utan skyddsnät”, säger Stuart Holt, som har en masterexamen i operaproduktion med inriktning på regi, och jobbar med att utbilda operakompanier.

Opera är den klassiska konstens olympiad, säger Holt: "Jag tycker att man verkligen kan likna operasångare vid nutida olympier."

Stuart Holt, chef för utbildningsprogrammen vid Metropolitan Opera Guild. Foto: Reed Hummell

Liksom atleter tränar sångarna upp sina röster i många år. De ägnar flera timmar om dagen åt sångövningar, att jobba med en röstcoach eller med en ackompanjatör för att granska litteratur. De måste vara vokalt vältränade, förberedda och på toppen av sin sångförmåga.

Sångarna framträder i stora, tunga kostymer i strålkastarljuset i två och en halv till tre timmar i taget. Operans fysiskt krävande natur är häpnadsväckande, säger Holt.

Liksom atleter ”kvalar” dessa sångare till nästa nivå, kanske genom sångtävlingar eller utvecklingsprogram för ungdomar, och tar sig uppåt i karriären. En del gör comprimatio eller mindre stödroller och arbetar sig uppåt till huvudrollerna. Andra kanske jobbar sig upp från mindre operor till större, eller spelar en roll i en mindre uppsättning före de framträder på större operahus.

För alla sinnen

– När ridån går upp på Met vid premiären av regissören Franco Zeffirellis [uppsättning av] ”Turandot”, denna fenomenala gulduppsättning med stor rollbesättning och en glittrande samling av magnifika dräkter, klappar publiken spontant i händerna, säger Holt.

Puccinis "Turandot" på Metropolitan i New York, i regi av Franco Zeffirelli. Foto: Metropolitan Opera House

Akt 2 i ”La Bohème” kan ha samma effekt. När publiken får ser den detaljerade scenen med en gata i Paris och en riktig häst och vagn inser de att de ser en verklig scen som har rekonstruerats, säger han, de känner igen allting.

Opera är inte konserverad som film, säger han: ingen redigering, ingen splitsning eller digitala bilder. En opera kan aldrig upprepas exakt, inte ens kvällen därpå. Det finns alltid en känsla av förväntan att något nytt ska hända.

– Det är så spännande att se liveuppträdandet på scen, där artisterna får en enda chans och publiken förstår att man måste vara på plats när det ena eller det andra händer.

Alla dessa element tillsammans med förväntningarna på ett liveframträdande ger publiken samma elektriska känsla som åskådare vid olympiska spelen kanske har.

Opera som berättandeform

Operan är förstås inte en tävling som olympiska spelen är. Det är en konstform som berättar historier, och historierna tilltalar oss eftersom de speglar våra liv.

När Holt som barn kom i kontakt med opera för första gången kände han starkt med protagonisterna. Rösternas kraft i hans små öron fick honom att uppleva ett under som liknade känslorna hos Hans och Greta som hungriga kom ut ur den mörka skogen och fick syn på ett magiskt hus byggt av kakor, socker och godis: det var en känsla av vördnad.

Klassiska historier har den förmågan; de resonerar med oss och speglar våra egna känslor och historier.

Hans (Sarah Klopfenstein) och Greta (Samantha Jeffreys) upptäcker överaskat att barnen har blivit fria från sitt pepparkakstillstånd, i Nashville Operas uppsättning av “Hans och Greta” i regi av Stuart Holt. Foto: Reed Hummell/Nashville Opera

– All opera handlar om val. I ”Hans och Greta” handlar valen om att rymma hemifrån, äta godishuset och bekämpa häxan. Dessa speglar våra liv, säger Holt.

Eftersom vi hela tiden förändras och växer har vi, varje gång vi ser en opera, chansen att få ut något av den.

Antagligen kommer vi till operan med funderingar på hur denna specifika rollbesättning, regissör och dirigent kommer att tolka valen i historien så att vi kan se något nytt och få kontakt med dem. Vi tröttnar inte på ”Figaros bröllop”, säger Holt:

– Vi vet att paret försöker gifta sig; vi känner till spelen de spelar, förväxlingarna och fällorna, men varje produktion är en annan tolkning av den historien, [berättad] genom en annan lins.

Och varje gång vi kommer tillbaka till den är vi vid en annan tidpunkt i livet. När han kom tillbaka till ”Hans och Greta” som vuxen uppskattade Holt hur musiken stöttade historieberättandet.

– Det var den mänskliga röstens kraft som fångade mig som barn, men nu hör jag hur orkestern passar så vackert med rösten och förbättrar sagan.

Hans och Greta måste kämpa för sin överlevnad, och klarar sig igenom tack vare uthållighet. Det får publiken att uppskatta sina egna framgångar, ackompanjerat av fantastisk, överdådig musik, säger Stuart Holt.