Efter branden i Notre Dame har de stora donationerna till dess återuppbyggnad väckt ont blod hos vissa. Argumenten är en variation på temat ”varför ge en massa pengar till att bygga upp ett hus, när det finns mycket viktigare saker, till exempel människor som far illa?”
En som stack ut hakan var den svenska artisten Zara Larsson, som på twitter kritiserade ”miljardärer” för att de inte helt enkelt tog och löste världens vattenbrist i stället.
Åtskilliga har redan ifrågasatt hennes resonemang baserat bland annat på att hon själv är rik och nyligen twittrade om sina extravaganta shoppingvanor. Till det kan ju läggas frågan om hur en person med så hög offentlig moralisk svansföring kan vara det svenska ansiktet utåt för Huawei, som är historiens värsta folkmordsregims (Kinesiska kommunistpartiet) informationsteknologiska arm. Men då hamnar man bara i samma ”whataboutistiska” rundgång som hon själv öppnat upp för.
Intressantare är i stället att beakta vad det är för olika synsätt som blottlagts av debatten. Ställer man frågan hårddraget, om ett människoliv är mer värt än en ansamling sten, så skulle väl åtminstone de flesta nutida svenskar säga att självklart är det det. Men den frågan är medvetet försåtligt felställd.
Gräver man djupare så är det tydligt att Notre Dame är en av de mest koncentrerade symbolerna för hela vår västerländska civilisation. Den är en representation av själva tråden av kultur som lever vidare medan enskilda människor dör. Dessutom representerar den, för de som är troende, en högre verklighet, bortom det korta, hårda människolivet.
Det är värt att påminna sig om att det synsätt vi har i vår västerländska kultur idag, där många fnyser åt religion och tradition, är en anomali som egentligen bara har funnits i en begränsad del av världen i några årtionden av hela mänsklighetens kända historia. Och ändå, ironiskt nog, skulle förutsättningarna för den inte ens existera om det inte vore för det arv som Notre Dame så visuellt representerar.
I dag är det rätt så populärt att ge sig på katolska kyrkan och bara dra fram det allra mest negativa i dess dynamiska och komplexa historia och nutid. Många tycks i princip bara förknippa den med de senaste årtiondenas övergreppsskandaler, men det finns även de som beskyller den för i stort sett allt som de tycker varit fel i historien.
En av de mest fantastiska anklagelser som jag själv sett riktas mot den i en diskussion på sociala medier var en person som höll katolska kyrkan ansvarig för att han inte kommer att få evigt liv. Resonemanget var en smula oklart, men tycktes bygga på att eftersom katolska kyrkan motarbetade Kopernikus så var det bevisat att den hejdat vetenskapens förlopp så mycket att forskarna annars redan nu skulle ha löst gåtan om varför vi åldras och dör.
Sanningen är i själva verket att utan katolska kyrkan hade den där personen troligen inte suttit och skrivit det han skrev bakom sin dator. Det var nämligen katolska kyrkan som höll den västerländska civilisationen vid liv efter det västromerska rikets fall. Och för Zara Larssons del kan man konstatera att hennes musik troligen hade låtit rätt annorlunda om det inte var för Notre Dame. Det var nämligen på den platsen, till och med innan den nuvarande katedralen byggts, som man började experimentera med flerstämmig sång, den så kallade Notre Dame-skolan, eller ars antiqua i slutet av 1100-talet.
Man kan ju också fråga sig om Zara Larsson alls hade tillåtits syssla med musik om det västerländska kulturarvet från antiken helt hade utplånats någon gång på 500-talet. Men den sortens kontrafaktiska spekulationer är egentligen rätt meningslösa. Det räcker att konstatera att oavsett vad man tycker om en viss ansamling stenar, så representerar de i det här fallet själva marken under fötterna på till och med de mest traditionsförkastande modernisterna.
Alla som har någon anhörig som ligger begravd någonstans borde också vara förmögen att förstå att en plats och en eller flera stenar kan representera något mycket större. Men medan en enskild människas liv på sätt och vis bara lever vidare så länge de som levde med henne själva lever och minns, så lever vår civilisation vidare så länge den vidarebefordras. Att förneka det perspektivet tycks vara att förneka hela den mänskliga existensen.
