Inför valet 2026 har både oppositionen och Tidöpartierna utmaningar och får svårt att bilda regering om de vinner valet. I frågor som försvarspolitik och Nato står S och M varandra nära, vilket gäller även synen på invandring, brottslighet och i viss mån ekonomisk politik. En S- och M-regering skulle underlätta, både med tanke på säkerhetsläget och utvecklingen av välfärdspolitiken.

I en av sina intressanta ledare påpekar Olof Ehrenkrona i SvD att Moderaterna, för att vinna valet 2026, bör bygga sin attraktionskraft på nya löften och problemformuleringar, för det räcker inte med de uppfyllda löftena på den avprickade agendan, paradoxalt nog. Löften som infriats tillhör gårdagen, säger han och en regering som vill bli omvald måste bygga sin attraktionskraft på aktuella problemformuleringar och nästa mandatperiods utmaningar.

Vad står på spel? Enligt klassisk nationalekonomisk teori är det mängden av den sammanlagda välfärd som det offentliga kan fördela och hur denna fördelning ska ske. Och det är i synnerhet den senare frågan som blir aktuell inför ett val, låt vara att mängden välfärd temporärt kan ökas genom ökad offentlig skuldsättning, särskilt inom ett land som Sverige med en av de lägsta skulderna inom EU. Men det är här som partierna skiljer sig åt, och denna polarisering i dagens Sverige när det gäller åsikter, återkommer även när det gäller politiska program, särskilt oförmågan att tänka utanför blockgränserna. I en liten enhetsstat är de nationella frågorna gemensamma för hela landet, även om regionerna skiljer sig avsevärt från varandra. Vården och skolan ligger utanför det nationella, men statliga anslag bestäms av regering och riksdag och fördelas regionalt och kommunalt.