Kuba ligger i medieskugga och det är tyst i västmedier kring landet. Detta kan gissningsvis bero på att en vänsterlutande journalistkår inte gärna vill rapportera att den kommunistiska utopin Kuba har blivit en mardröm. Skulle New York-bor stödja socialisten Zohran Mamdani i borgmästarvalet om de var insatta i situationen på Kuba?
Ett par inblickar i de senaste veckornas händelser på Kuba visar att läget har gått från dåligt till mycket dåligt. Det har förutspåtts många gånger förut att regimen skulle falla, men nu är det dags att förutspå det en gång till. Ekonomer varnar för att ekonomin ”har kommit till vägs ände” och kommer att braka ihop helt och hållet inom några månader. Det bördiga Kuba har bönfallit FN om livsmedelshjälp. Den prisbelönta youtubern Yoani Sánchez ser tecken på att befolkningen har fått nog. Det som inte rapporteras i väst är att Kuba har utvecklats till en latinamerikansk militärdiktatur av gammalt välkänt slag där en familjeklan har all makt och håller ner befolkningen med terror. Den starke mannen är Raúl Castro, 94 år gammal.
Det finns mycket att rapportera. Kuba var ju det sockerproducerande landet framför andra, men det här året har Kuba importerat socker! En hel del svenskar åkte till Kuba på 1970-talet för att delta ”solidariskt” i sockerrörsskörden. I år är skörden, ”la zafra”, rekordlåg. Kommentatorerna säger att det är ”bittert” att behöva säga detta när sockret var Kubas stolthet. Sockerbruk har lagts ner, maskiner fungerar inte eftersom man inte skött underhållet, ingenjörer och tekniker har lämnat lantbruket och ibland också Kuba, och lantarbetarna får så lite betalt och statens regler är så många att de ger upp och flyttar till staden för att dra sig fram där.
