Ett fynd i en källare väcker minnen och påminner om en omsorg som det fanns mer tid för förr i tiden.

Hemgift. Det låter gammaldags. I min bild av en hemgift består den av olika textilier för hushållet och kanske något mer som är användbart. Den ska ligga i en stor brudkista av trä, målad med blommigt mönster och med tjusiga, robusta beslag.

Jag har aldrig funderat tidigare på vad hemgift är. Förrän nu, när jag själv har en. För över 30 år sedan tänkte min mormor på mig och min framtid. Vi bodde nästan 60 mil därifrån, så det var inte så ofta vi var där. Nu, när jag varit gift i snart 13 år och mormor har varit borta sedan slutet av 80-talet, hittade jag brudkistan i mina föräldrars källare. Brudkistan var ingen vackert dekorerad kista, utan en mindre låda som helt glömts bort.

Lådan innehöll inte bara fina textilier utan så mycket mer. Överst hittar jag ett kort med rosor på; en hälsning in i framtiden, som är nu. Med sin fina handstil har hon skrivit ”hemgift en gång, med hälsning från Mormor”. Jag var kanske 9 år när hon gick bort, så jag var en ganska liten flicka då när hon tänkte på vad jag skulle få med mig till ett hem som vuxen och gift.

Dofter och minnen

Hennes stil är så bekant, liksom doften i lådan. I över 30 år har doften av mormors hus konserverats. I minnet går jag runt i huset och kommer ihåg hur vi hade det där. Mormor hade ett runt ansikte och var glad. Hennes hår var grått och fint lockigt. Jag minns hennes städrockar, hennes favoritost, skratten i köket och det stora körsbärsträdet som var ett stort rosa moln när det blommade.

Jag minns att det var enkelt att vara där. Vi hittade inte på så mycket. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i mormors kök och gjorde rödbetssallad. Det var snart jul, och jag, mamma och mormor satt vid det lilla köksbordet och hackade potatis och rödbetor med mera. Mamma och mormor börjar skratta. Jag ler för jag vet inte vad de skrattar åt. De skrattar ännu mer och sedan så mycket att tårarna rinner och skrattet är bortom kontroll. Jag minns att jag skrattar åt hur de skrattar. Det är ett roligt minne.

Omsorg

Jag tror inte hon tänkte på hur mycket omsorg och värme som också följde med ner i den gröna lådan. Tänk bara en sådan sak som att den lilla lådan fick så bra plats i kökssoffan.

Jag hänger upp de tunna, färgglada frottéhanddukarna i badrummet. Glada färger och praktiska handdukar som torkar snabbt. Jag behöver inte tvätta dem än, de kan få dofta mormors hus ett tag till.

I lådan finns flera buntar med strukna och fint vikta kökshanddukar. Så omsorgsfullt. Stryka och mangla, det gör jag ju aldrig. Vackra, vävda mönster. Mormor har broderat ett ”N” på, i korsstygn, på alla handdukarna. De är så fina så jag vill inte smutsa ner dem. Jag lägger en på mitten av bordet, som en kort löpare. Mamma minns var de köpte just det tyget och hur de satt och sydde handdukarna. Det väcker också minnen hos mig.

Jag vet inte hur vanligt det är idag att man stryker och manglar hushållstextilierna, eller att man broderar sitt monogram på dem. Jag gör det inte och det känns synd att detta omsorgsfulla handarbete i stort har blivit bortprioriterat. Man har ju så mycket för sig hela tiden. Nog har jag fått lära mig, men om jag aldrig gör det med barnen, hur ska de då lära sig och få möjlighet att välja?

Kommer mina barn att få en hemgift? Jag skulle gärna göra en fin låda med utvalda textilier och annat användbart. Vad jag mer kan fylla den med får tiden utvisa. Men jag gör så gott jag kan för att hjälpa dem att växa som människor och få med sig verktyg för att hantera livet.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.