loading


En trumpetlav fascinerar i det varma ljuset. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
En trumpetlav fascinerar i det varma ljuset. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
Blogg

Mammabloggen: Vad är väl en stund i skogen?

Eva Sagerfors

Vad är väl en stund i skogen? Jo, den kan vara alldeles, alldeles underbar, och att få med sig ett eller flera barn kan göra en liten tur ännu finare. 

Vi är på besök hos mina föräldrar över nyår, i den södra delen av Sverige. Det är grönt och inte det minsta vintermysigt ute. Den ljumma luften gör att vi många gånger tror att det istället är påsk, då vi också brukar vara här. Men jag har lätt för att gilla läget, och det har barnen också. Ingen önskar sig något annat väder, men vi vet förstås att det är vitt hemma.

Jag gillar luften den här tiden på året, den starkt gröna mossan vi går på i skogen och så kan ljuset vara helt fantastiskt. Tänk att vi varje dag kan få uppleva både soluppgång och solnedgång och dess gyllene, varma ljus.

Det har redan blivit eftermiddag och vi har ännu inte kommit ut. Jag vill ut i skogen så jag ropar till 11-åringen att det är dags att gå ut.

– Vart ska vi?

– Skogen, svarar jag.

Ett ögonblick funderar jag på att säga något mer, berätta vad vi kan tänkas se och upptäcka i skogen, motivera en skogstur. Han ropar ”Ja!” och kommer med en gång. Jag inser att jag är van att oftast göra något tillägg för att motivera barnen att lägga bort det de håller på med. Men erbjuder jag just det här barnet sällskap ut i skogen så behövs ingen extra motivation.

Våra barn är skogsvana och jag blir varm inombords när jag märker hur bra de trivs i skog och natur och hur naturligt det är för dem att ta del av och förundras av naturen. 11-åringen nästan skuttar fram i skogen och tar sig snabbt upp på en stor, mossig sten. Där ligger han och skrattar och tittar på oss andra när vi kommer.

Man kan lära sig mycket i skogen; förstås om naturen, och sig själv när man varvar ner och kan ta en titt på sig själv. På den här turen pratade vi mer om två ord som kanske inte är självklara i barns ordförråd.

Vårdslös

11-åringen går ivrigt framför mig på stigen, men vänder sig plötsligt och börjar leta på marken. Den minst sagt vårdslöse 8-åringen har kastat iväg en bit stensöta som han fått till låns av storebror för att smaka på. Uppe på den mossiga stenen fanns det stensöta och eftersom det var länge sedan vi ätit av sådana rötter ville vi smaka på dem igen. 11-åringen bjöd lillebror, som när han smakat färdigt uppenbarligen inte tänkte på att lämna tillbaka resten. Det kan man verkligen kalla vårdslöst. Inte är det hela världen heller, men 11-åringen hittade den igen och åt upp resten av roten.

Livskraft

På vår väg genom skogen ser vi kullfallna träd och 11-åringen roar sig flera gånger med att klättra högst upp på stora, jordiga rotvältor och att kika fram genom rotvältornas hål mellan rötterna. Det är fascinerande att se hur en del träd verkar kunna fortsätta att växa fast de för länge sedan vält eller knäckts. Vi ser ett liggande träd som egentligen ser dött ut, men som har fullt av nya, tunna grenar som skjutit rakt upp mot himlen. Det ser lustigt ut, men vilket fantastiskt exempel på stark livskraft!

På nära håll kan man se hur den blanka mossan nästan ser flätad ut. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

När vi går hemåt håller solen på att gå ner. Jag har kameran med mig ifall jag skulle se något särskilt vackert att fånga, men den här stunden går inte att fånga med en kamera. Solnedgången är fin på himlen, med färger i rosa och guld, men det som är mest anmärkningsvärt och så vackert är att det guldrosa ljuset belyser hela marken och alla träd där vi går. Det känns nästan övernaturligt hur ljuset kan nå till synes varje vrå, som om där fanns en massa guldrosa strålkastare ovanför oss, och inte bara den enda ljuskällan där borta vid horisonten. Det känns magiskt och kanske är det ett gott tecken som visas för oss inför det kommande året.

Det är första januari 2020 och jag väljer att spara den här varma känslan som en påminnelse om ljusare tider.

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading


En trumpetlav fascinerar i det varma ljuset. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
En trumpetlav fascinerar i det varma ljuset. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
Blogg

Mammabloggen: Vad är väl en stund i skogen?

Eva Sagerfors

Vad är väl en stund i skogen? Jo, den kan vara alldeles, alldeles underbar, och att få med sig ett eller flera barn kan göra en liten tur ännu finare. 

Vi är på besök hos mina föräldrar över nyår, i den södra delen av Sverige. Det är grönt och inte det minsta vintermysigt ute. Den ljumma luften gör att vi många gånger tror att det istället är påsk, då vi också brukar vara här. Men jag har lätt för att gilla läget, och det har barnen också. Ingen önskar sig något annat väder, men vi vet förstås att det är vitt hemma.

Jag gillar luften den här tiden på året, den starkt gröna mossan vi går på i skogen och så kan ljuset vara helt fantastiskt. Tänk att vi varje dag kan få uppleva både soluppgång och solnedgång och dess gyllene, varma ljus.

Det har redan blivit eftermiddag och vi har ännu inte kommit ut. Jag vill ut i skogen så jag ropar till 11-åringen att det är dags att gå ut.

– Vart ska vi?

– Skogen, svarar jag.

Ett ögonblick funderar jag på att säga något mer, berätta vad vi kan tänkas se och upptäcka i skogen, motivera en skogstur. Han ropar ”Ja!” och kommer med en gång. Jag inser att jag är van att oftast göra något tillägg för att motivera barnen att lägga bort det de håller på med. Men erbjuder jag just det här barnet sällskap ut i skogen så behövs ingen extra motivation.

Våra barn är skogsvana och jag blir varm inombords när jag märker hur bra de trivs i skog och natur och hur naturligt det är för dem att ta del av och förundras av naturen. 11-åringen nästan skuttar fram i skogen och tar sig snabbt upp på en stor, mossig sten. Där ligger han och skrattar och tittar på oss andra när vi kommer.

Man kan lära sig mycket i skogen; förstås om naturen, och sig själv när man varvar ner och kan ta en titt på sig själv. På den här turen pratade vi mer om två ord som kanske inte är självklara i barns ordförråd.

Vårdslös

11-åringen går ivrigt framför mig på stigen, men vänder sig plötsligt och börjar leta på marken. Den minst sagt vårdslöse 8-åringen har kastat iväg en bit stensöta som han fått till låns av storebror för att smaka på. Uppe på den mossiga stenen fanns det stensöta och eftersom det var länge sedan vi ätit av sådana rötter ville vi smaka på dem igen. 11-åringen bjöd lillebror, som när han smakat färdigt uppenbarligen inte tänkte på att lämna tillbaka resten. Det kan man verkligen kalla vårdslöst. Inte är det hela världen heller, men 11-åringen hittade den igen och åt upp resten av roten.

Livskraft

På vår väg genom skogen ser vi kullfallna träd och 11-åringen roar sig flera gånger med att klättra högst upp på stora, jordiga rotvältor och att kika fram genom rotvältornas hål mellan rötterna. Det är fascinerande att se hur en del träd verkar kunna fortsätta att växa fast de för länge sedan vält eller knäckts. Vi ser ett liggande träd som egentligen ser dött ut, men som har fullt av nya, tunna grenar som skjutit rakt upp mot himlen. Det ser lustigt ut, men vilket fantastiskt exempel på stark livskraft!

På nära håll kan man se hur den blanka mossan nästan ser flätad ut. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

När vi går hemåt håller solen på att gå ner. Jag har kameran med mig ifall jag skulle se något särskilt vackert att fånga, men den här stunden går inte att fånga med en kamera. Solnedgången är fin på himlen, med färger i rosa och guld, men det som är mest anmärkningsvärt och så vackert är att det guldrosa ljuset belyser hela marken och alla träd där vi går. Det känns nästan övernaturligt hur ljuset kan nå till synes varje vrå, som om där fanns en massa guldrosa strålkastare ovanför oss, och inte bara den enda ljuskällan där borta vid horisonten. Det känns magiskt och kanske är det ett gott tecken som visas för oss inför det kommande året.

Det är första januari 2020 och jag väljer att spara den här varma känslan som en påminnelse om ljusare tider.

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024