loading




Den sammetsfotade pluggskivlingen gav stort nöje. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
Den sammetsfotade pluggskivlingen gav stort nöje. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
Blogg

Mammabloggen: Lycka kan vara något mycket enkelt

Eva Sagerfors

Lycka kan vara så mycket. Lycka kan vara det mest enkla och oväntade. Det behöver inte ens kosta något. Jag blir glad när jag ser att vad våra barn oftast blir glada över är sådana där enkla saker. Man kan säga att de är lättroade.

Lycka är … att veta att det man hittat är just en sammetsfotad pluggskivling.

Glad i hågen kommer 11-åringen med den tjocka svampboken i handen och berättar den strålande nyheten: han har hittat namnet på en svamp han såg där ute vid förrådet.

– Det är en sammetsfotad pluggskivling!

Ja, det är ju inte någon av de vanligaste svamparna, så jag undrar hur han har hittat den i boken. Den senaste tiden har fåglar och svampar kommit högt på hans nöjeslista och när han tar sig för något så kan han riktigt gå in i det. Så om han redan har lärt sig mer om svampar än jag så är jag inte förvånad. Har han kanske redan hittat en svampnyckel och lärt sig att använda den för att hitta namnet?

Han berättar att det tog en del tid för han fick bläddra igenom boken ordentligt. Men det stämmer precis, säger han och beskriver hur len den känns på foten och att sammeten blir mörk när man håller på den, precis som vanlig sammet när man stryker mothårs. Men den är större än vad den är normalt, enligt boken. Jag skrattar; det är roligt att se hans entusiasm och roligt att han så lätt kan hitta glädjeämnen i naturen.

Det är inte ens en god svamp (men inte giftig heller), så enda nöjet är att titta på den och jämföra med boken.

När det börjar bli dags att sova pratar vi om svampen igen.

– Vill du titta på den? undrar han.

Det är kolsvart ute.

– Titta ut, säger jag.

– Jaa, fint. Vi tar med en ficklampa! Det är bara kanske tio steg bort, säger han mycket glatt.

Jag tänker mig att svampen kommer att synas bättre i dagsljus och ber att få se den nästa dag istället.

Dagen efter får jag se svampen. Den har en bred, svajig hatt och en kort fot. Det är inte lätt att avgöra huruvida foten är sammetsbelagd eller inte, men jag ser att det är en mörk fläck på den. Sonen tar fram ficklampan och lyser in under hattbrättet så att jag kan se sammeten ordentligt. Jag känner försiktigt på den och nog känns den len. Han varnar mig för att trycka på den, men jag har redan gjort ett märke i sammeten. Förundrad frågar jag honom om han bara har känt på den en enda gång. Det var ju bara ett tryck på den innan jag satte dit fingret. Jag tänker mig att när man upptäcker en ny svamp och ska se att alla tecken stämmer så vill man känna några extra gånger, men nej, han hade inte petat på den mer än nödvändigt.

När vi senare är ute i skogen en vända vill han titta till ett ställe där han hittade kantareller för något år sedan. Han resonerar kring den senaste tidens väder och jo, nog borde det vara rimligt att de har kommit upp nu. Han hittar lätt till stället, men där syns inget. Han planerar vidare för när han ska kunna titta till en plats där vi brukar hitta karljohansvamp och så berättar han att han önskar sig en egen svampbok. Det ska vara en med bara svenska svampar, eftersom den vi har har för många svampar som vi inte har här och då blir det ju onödigt svårt att hitta i den.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Lycka är … att plötsligt känna igen en islom i en sjö vi åker förbi

Vi är på resa i fjälltrakterna. Solen skiner och det är otroligt vackert. Jag njuter av utsikten åt alla håll. På ena sidan om oss har vi en stor sjö. Plötsligt ropar sonen glatt till med fingret pekandes mot sjön.

– Åh, det var en islom!

Något sådant har jag aldrig hört talas om och förvånas över hans kunskaper. Jodå, det var ingen storlom, som vi är vana att se, eller någon annan sjöfågel. Dagen efter frågar jag honom om islommen och efter att ha tittat lite närmare i fågelboken har han sett att det finns många lommar som ser liknande ut, så han är inte längre säker på att det var en islom.

Jag förstår att han har kommit in i en ny intresseperiod och när han kommer hem från skolan går han som vanligt till hängmattan i skogsdungen bakom huset, men istället för en bok att läsa riktar han en kikare upp mot trädtopparna. Glatt berättar han sedan om hur en hackspett började hacka just intill honom.

Tickan har vi inget namn på, men den var fin. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Lycka är … att hitta något helt annat än det man tänkt sig på skogsturen

På besök hos våra kompisar bestämmer vi oss för att gå en tur till skogen för att plocka blåbär till en paj. Vår 11-åring och 13-åring kommer med. Det är roligt att få upptäcka nya marker. På väg mot skogen förstår jag att det här är nya marker även för våra kompisar, så helt säkra på att vi ska hitta blåbär är vi ju inte.

Vi följer en grusväg mellan två åkrar. På väg mot skogen stannar vi då och då och stoppar några hallon i munnen. Tänk att de fortfarande är så fina. När vi nått skogen har hallonsnåren blivit tätare och längs med åkerkanten är det alldeles rödprickigt med hallon. Det är både roligt att plocka och gott. Själv skulle jag kunna plocka hur länge som helst, men är medveten om att barn ofta tröttnar snabbare. Barnen verkar dock lika glada som jag och jag hör än ”Tänk om jag inte hade kommit med och missat det här!” och än ”Men titta här finns ju ännu mer!”. Alla är på bra humör och ingen har lust att sluta plocka, men så smånginom visar klockan att vi behöver avsluta.

Vid det här laget har vi så mycket hallon att vi inte längre tänker på att gå in i skogen och leta efter blåbär, men vi hör ett vattenfall en liten bit in och nyfikna bestämmer vi oss för att gå dit och ”bara titta lite” innan vi vänder.

Det är en fin skog och för att komma fram till vattnet balanserar vi allihop på en tjock omkullfallen trädstam. Vattnet är klart och rinner ner över stenhällarna, men vattenfallet ser vi inte. Medan några av oss tänker på klockan tar sig några andra av oss över det rinnande vattnet för att följa det uppåt. Åh, vad skulle vara spännande att utforska bäcken uppåt. Alla blir sugna på skogsäventyr, men tyvärr behöver vi vända tillbaka.

Rika på bär och med den glädjande vetskapen om att där bakom oss finns det ett äventyr som väntar till nästa gång, går vi hemåt för middag och så småningom en god och lyxig hallonpaj.

Har man förmågan att trivas i och förundras över naturen så har man ett bra redskap för att må bra i livet. Jag är glad att se att alla våra barn har den förmågan. En del i glädjen är förstås också att vi kan dela det här intresset och njuta av naturen tillsammans. Och visst ska vi ordna en svensk svampbok till sonen. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading




Den sammetsfotade pluggskivlingen gav stort nöje. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
Den sammetsfotade pluggskivlingen gav stort nöje. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times
Blogg

Mammabloggen: Lycka kan vara något mycket enkelt

Eva Sagerfors

Lycka kan vara så mycket. Lycka kan vara det mest enkla och oväntade. Det behöver inte ens kosta något. Jag blir glad när jag ser att vad våra barn oftast blir glada över är sådana där enkla saker. Man kan säga att de är lättroade.

Lycka är … att veta att det man hittat är just en sammetsfotad pluggskivling.

Glad i hågen kommer 11-åringen med den tjocka svampboken i handen och berättar den strålande nyheten: han har hittat namnet på en svamp han såg där ute vid förrådet.

– Det är en sammetsfotad pluggskivling!

Ja, det är ju inte någon av de vanligaste svamparna, så jag undrar hur han har hittat den i boken. Den senaste tiden har fåglar och svampar kommit högt på hans nöjeslista och när han tar sig för något så kan han riktigt gå in i det. Så om han redan har lärt sig mer om svampar än jag så är jag inte förvånad. Har han kanske redan hittat en svampnyckel och lärt sig att använda den för att hitta namnet?

Han berättar att det tog en del tid för han fick bläddra igenom boken ordentligt. Men det stämmer precis, säger han och beskriver hur len den känns på foten och att sammeten blir mörk när man håller på den, precis som vanlig sammet när man stryker mothårs. Men den är större än vad den är normalt, enligt boken. Jag skrattar; det är roligt att se hans entusiasm och roligt att han så lätt kan hitta glädjeämnen i naturen.

Det är inte ens en god svamp (men inte giftig heller), så enda nöjet är att titta på den och jämföra med boken.

När det börjar bli dags att sova pratar vi om svampen igen.

– Vill du titta på den? undrar han.

Det är kolsvart ute.

– Titta ut, säger jag.

– Jaa, fint. Vi tar med en ficklampa! Det är bara kanske tio steg bort, säger han mycket glatt.

Jag tänker mig att svampen kommer att synas bättre i dagsljus och ber att få se den nästa dag istället.

Dagen efter får jag se svampen. Den har en bred, svajig hatt och en kort fot. Det är inte lätt att avgöra huruvida foten är sammetsbelagd eller inte, men jag ser att det är en mörk fläck på den. Sonen tar fram ficklampan och lyser in under hattbrättet så att jag kan se sammeten ordentligt. Jag känner försiktigt på den och nog känns den len. Han varnar mig för att trycka på den, men jag har redan gjort ett märke i sammeten. Förundrad frågar jag honom om han bara har känt på den en enda gång. Det var ju bara ett tryck på den innan jag satte dit fingret. Jag tänker mig att när man upptäcker en ny svamp och ska se att alla tecken stämmer så vill man känna några extra gånger, men nej, han hade inte petat på den mer än nödvändigt.

När vi senare är ute i skogen en vända vill han titta till ett ställe där han hittade kantareller för något år sedan. Han resonerar kring den senaste tidens väder och jo, nog borde det vara rimligt att de har kommit upp nu. Han hittar lätt till stället, men där syns inget. Han planerar vidare för när han ska kunna titta till en plats där vi brukar hitta karljohansvamp och så berättar han att han önskar sig en egen svampbok. Det ska vara en med bara svenska svampar, eftersom den vi har har för många svampar som vi inte har här och då blir det ju onödigt svårt att hitta i den.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Lycka är … att plötsligt känna igen en islom i en sjö vi åker förbi

Vi är på resa i fjälltrakterna. Solen skiner och det är otroligt vackert. Jag njuter av utsikten åt alla håll. På ena sidan om oss har vi en stor sjö. Plötsligt ropar sonen glatt till med fingret pekandes mot sjön.

– Åh, det var en islom!

Något sådant har jag aldrig hört talas om och förvånas över hans kunskaper. Jodå, det var ingen storlom, som vi är vana att se, eller någon annan sjöfågel. Dagen efter frågar jag honom om islommen och efter att ha tittat lite närmare i fågelboken har han sett att det finns många lommar som ser liknande ut, så han är inte längre säker på att det var en islom.

Jag förstår att han har kommit in i en ny intresseperiod och när han kommer hem från skolan går han som vanligt till hängmattan i skogsdungen bakom huset, men istället för en bok att läsa riktar han en kikare upp mot trädtopparna. Glatt berättar han sedan om hur en hackspett började hacka just intill honom.

Tickan har vi inget namn på, men den var fin. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Lycka är … att hitta något helt annat än det man tänkt sig på skogsturen

På besök hos våra kompisar bestämmer vi oss för att gå en tur till skogen för att plocka blåbär till en paj. Vår 11-åring och 13-åring kommer med. Det är roligt att få upptäcka nya marker. På väg mot skogen förstår jag att det här är nya marker även för våra kompisar, så helt säkra på att vi ska hitta blåbär är vi ju inte.

Vi följer en grusväg mellan två åkrar. På väg mot skogen stannar vi då och då och stoppar några hallon i munnen. Tänk att de fortfarande är så fina. När vi nått skogen har hallonsnåren blivit tätare och längs med åkerkanten är det alldeles rödprickigt med hallon. Det är både roligt att plocka och gott. Själv skulle jag kunna plocka hur länge som helst, men är medveten om att barn ofta tröttnar snabbare. Barnen verkar dock lika glada som jag och jag hör än ”Tänk om jag inte hade kommit med och missat det här!” och än ”Men titta här finns ju ännu mer!”. Alla är på bra humör och ingen har lust att sluta plocka, men så smånginom visar klockan att vi behöver avsluta.

Vid det här laget har vi så mycket hallon att vi inte längre tänker på att gå in i skogen och leta efter blåbär, men vi hör ett vattenfall en liten bit in och nyfikna bestämmer vi oss för att gå dit och ”bara titta lite” innan vi vänder.

Det är en fin skog och för att komma fram till vattnet balanserar vi allihop på en tjock omkullfallen trädstam. Vattnet är klart och rinner ner över stenhällarna, men vattenfallet ser vi inte. Medan några av oss tänker på klockan tar sig några andra av oss över det rinnande vattnet för att följa det uppåt. Åh, vad skulle vara spännande att utforska bäcken uppåt. Alla blir sugna på skogsäventyr, men tyvärr behöver vi vända tillbaka.

Rika på bär och med den glädjande vetskapen om att där bakom oss finns det ett äventyr som väntar till nästa gång, går vi hemåt för middag och så småningom en god och lyxig hallonpaj.

Har man förmågan att trivas i och förundras över naturen så har man ett bra redskap för att må bra i livet. Jag är glad att se att alla våra barn har den förmågan. En del i glädjen är förstås också att vi kan dela det här intresset och njuta av naturen tillsammans. Och visst ska vi ordna en svensk svampbok till sonen. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024