Mammabloggen: Att hjälpa andra med en baktanke
Hur stort är hjärtat egentligen? Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Hur stort är mitt hjärta egentligen? Med ett bekräftelsebehov som konkurrerar om uppmärksamhet är det inte alltid hjälpen eller omtanken blir osjälvisk och känns kravlös.

Jag sitter på tunnelbanan och råkar lägga märke till att kvinnan som sitter precis intill mig gråter. Det är fullsatt i vagnen och jag ser hur tårarna rinner och rinner. Hon försöker föra bort tårarna med handen. Ibland när man gråter kan man behöva tröst, värme och förståelse, så jag tänker att jag iallafall kan leta upp en näsduk till henne. Jag rotar runt i handväskan. Ibland har jag någon servett liggandes där, men nu hittar jag bara lite hoprullat toapapper. Nåja, så snyggt behöver det ju inte vara; det är uppsugningsförmågan som är viktig. Jag räcker fram pappret till henne, hon tar det och tackar hastigt. Hon torkar tårarna och fortsätter att vara i sin sorg. Hon bryr sig inte om att det är folk omkring.

Mitt sinne är kvar hos henne, fast jag gjort mitt. Hade hon velat säga något så fanns jag där och kunde lyssna, visa förståelse. Jag lägger märke till att jag gärna hade velat få det förtroendet, att få visa lite värme och stöd, få hennes tacksamhet för att jag satt där just då. Kanske ville jag känna mig lite behövd. Men hon är nöjd med pappret som hon kramar i handen.

En stor varm filt

Inte spelar det så stor roll om man hjälper någon fast man har egna, underliggande intressen. Det viktiga är ju att se andra och kunna bjuda på sin hjälp när det behövs. Men jag tyckte att det var intressant med den känsla jag upptäckte hos mig, att jag hade velat göra mer för henne för att få hennes uppskattning, och för att hjälpa henne också förstås. Min handling var inte helt osjälvisk.

Ibland kan jag märka skillnad på när människor är vänliga med egna intressen, även om det inte är medvetet, och när de är osjälviska och kravlösa. Att få omtanke av någon som visar värme och att dörren står öppen närhelst jag behöver stöd, utan motprestation från mig, känns verkligen som en stor, varm filt när den som bäst behövs.

En del verkar ha det där stora, goda hjärtat helt naturligt.

I och med att jag lägger märke till mina egna, underliggande motiv när jag gör gott för andra, så kan jag ta hand om det som ligger bakom, släppa det och låta mitt hjärta växa.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Sagostund

Vi hade nyligen en händelse i familjen. Sonen på 8 år hade skadat sig och vi fick åka iväg för att låta läkare titta på det. Det var inte livshotande. Min erfarenhet är att det kan bli mycket väntetid när man åker iväg akut, så innan vi åker låter jag sonen vänta någon minut medan jag fokuserar på vad vi kommer att behöva ha med oss: vattenflaska, dadlar och en av sagoböckerna vi lånat på biblioteket samma dag. Plånboken med körkortet i kommer jag också ihåg och lyckas hitta den. Jag känner mig lite duktig som lyckas tänka på allt samtidigt som jag tar hand om sonen.

Som jag hade gissat fick vi vänta några timmar innan vi var klara. Under tiden har vi ovissheten att inte veta när vi får hjälp och när vi får komma hem. Hade jag inte haft sagoboken hade det nog varit ganska jobbigt de där timmarna. Som det nu blev så satt sonen hos mig och jag läste i väntrummet, både en och två, och tre sagor. Sedan fick vi hjälp av en läkare. Därpå fick vi vänta. Då läste jag lite till innan det var dags för nästa undersökning och sedan mer vänta och mer saga.

Sagorna fick oss in i andra världar, så själva väntandet gjorde oss inte så mycket. Men, mitt i den här situationen, när jag är där för sonens skull, så märker jag att ett pinsamt bekräftelsebehov kikar fram. Men det är ingen läkare som säger ”Så mysigt att få höra saga” eller ”Fint att du läser sagor”. De ägnar sig åt sonen, så som de ska, och jag får klappa mig själv på axeln.

Det känns bra att jag kan se de här baktankarna hos mig och när jag tittar tillbaka på situationer kan jag bli full i skratt över hur jag beter mig. Det finns ju ingen rimlighet i att förvänta sig något alls av någon som behöver hjälp eller stöd. Bättre att inget förvänta sig, vara glad över att jag såg att någon behövde hjälp, att jag gjorde det, och får jag något tillbaka så får det bli en bonus.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.