Miljöpartiets krav på höjd skatt på bensin och diesel är storstadspolitik förklädd till miljöpolitik. På landsbygden och på mindre orter är bilen inte ett nöje, utan en förutsättning för vardagen, skriver journalisten Tege Tornvall.
MP-riksdagsmannen och språkröret Daniel Helldén verkar inte gilla bilar. Särskilt inte bensindrivna och i synnerhet inte dieseldrivna. Han vill i stället få oss alla att gå till fots, cykla och åka kollektivt.
Han och Stockholms MP-politiker utgår från hur det är att leva i större städer. Där finns allt på nära håll: handel, service, vård och omsorg, skolor, kultur- och fritidsliv, kollektivtrafik och annat.
För att klara sina dagliga bestyr kliver storstadsbor ut på gatan, går till fots eller tar bussen eller t-banan några minuter och är snart hemma igen.
Men det går inte på landsbygden och på mindre orter. Där saknas mycket av större städers utbud, åtminstone på nära håll. Särskilt för barnfamiljer och äldre är det krångligare och tar mer tid. Särskilt utan bil. Därför har fler bil i landsbygdskommuner än i större städer. Dalarna och Gotland har cirka 600 bilar per 1 000 invånare, flest i landet.
Där är kollektivtrafik inget fullgott alternativ till bil. Med bil kommer man när som helst från port till port med last och passagerare, utan stopp och omvägar den väg man själv väljer.
Detta vill MP även på mindre orter göra ännu dyrare och svårare.
Det kan man inte kollektivt. I förkylningstider löper man också mindre risk att bli smittad. Enda nackdelen är att det är dyrt. Landsortsbor har därför oftast äldre och billigare bilar än folk i större städer.
Detta vill MP även på mindre orter göra ännu dyrare och svårare med högre bränslepriser, färre p-platser och mindre plats för bilar. Då hjälper inte halvt biljettpris på bussen. Den passar inte bättre för det.
Just därför är det så få som faktiskt åker buss i dalakommuner. Ska vi nu tvingas till det?
Tege Tornvall
Journalist
