Det är de fyra stora städernas folkvalda politiker som bestämmer. De har absolut majoritet i riksdagen och de har beslutanderätt och tolkningsföreträde när det gäller landsbygden.

På söndag den 11 september går Sverige till val. För första gången på decennier är landsbygden ett tema i valrörelsen. Flera partier driver en politik som ska ge bättre villkor för landsbygdsbor. Det är en milstolpe, förmodligen SD:s förtjänst som först plockade upp missnöjet på landsbygden såsom vindkraftsetableringar och vargar.

Eftersom alla andra partier är rädda om sina väljare har de följt efter. Livet på landet är inte den hetaste frågan när elpriser, inflation och gängkriminalitet ska lösas. Drömmen är att landsbygdens betydelse och möjligheter diskuteras. Men vi har ett polariserat land med ojämlikhet och klyftor. Landsbygden är statens kassako, en självklarhet för många människor i städerna, men för många som bor på landsbygden ses det mer som utarmning och exploatering. Tillgångarna har förstatligats och vinsterna plockas till Stockholm där Regeringskansliet och huvudkontoren är placerade. Möjligheterna handlar mest om bidrag, men en liten förändring kan skönjas i årets valrörelse, nämligen att flera partier är eniga om att de kommuner som hyser naturtillgångarna också ska ha del av vinsten. Dit är vägen trots allt lång!

Det var i staden som allt hände. Människor lämnade utedass och fattigdom.

Landsbygdens öde avgjordes med folkhemsideologin och skapandet av den moderna människan. Det var på 1930-talet som visionen om henne föddes och det var arkitekter som presenterade skissen. Den moderna människan bodde i staden, i en nybyggd lägenhet med alla bekvämligheter, i kvarter där det inte fanns smutsiga industrier runt husknuten. Den moderna människan var effektiv och rationell, hade god hygien och bestämde över sin egen fritid. Det var i staden som allt hände. Människor lämnade utedass och fattigdom. Arbetarförfattarna beskrev det eländiga livet på landet: Moa Martinson om kvinnornas situation, Ivar Lo-Johansson om statarna.

Lort-Sverige blev ett begrepp som myntades av författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström. 1938 gjorde han en reportageresa på landsbygden för Radiotjänst i samarbete med medicinalstyrelsen. Nordström berättade om smuts och dålig hygien och anlitade experter och provinsialläkare som bekräftade hans kritik.

Centrum blev nyckelordet för utveckling. Stockholm stod för utvecklingen i landet, allt viktigt koncentrerades till huvudstaden. Flyttlasspolitiken infördes och det växte fram en tro på att bara när vi satsade på centrum och centralpunkter i landet så skulle tillväxten sprida sig som vågor på vattnet. Det har inte alls fungerat, städerna växte och landsbygden avfolkades.

Landsbygden lämnades åt sitt öde, stämplades som töntig och bakåtsträvande. Det enda som kvarstod var en ständig kritik gentemot bönderna för deras höga matpriser och behov av bidrag. Än i dag är landsbygden för många människor och medier i stora städer tämligen ointressant. Ofta framstår landsbygdens folk som gnälliga, okunniga, arbetslösa och obildade. Den gängse bilden av landsbygden är centralistisk – tomma hus, en bild på en ren från Pajala, folk som åker spark och sönderfallna ruckel i en öde by.

Problemet är att ingen bryr sig om de åsikter och krav som folk på landsbygden har. Jag tänker på landsbygdens proteströrelser. Inlandsupproret, vindkraftmotståndarna, bensin- och väguppror. De når sällan fram till ansvariga politiker. De stoppas effektivt av de politiskt anställda tjänstemännen som har i uppdrag att skapa politik och vara en länk till folket och prioritera de frågor som ska lyftas upp på dagordningen.

När inlandsupproret för några år sedan skickade 1 000 brev för att komma i kontakt med bland andra Stefan Löfven och Tomas Eneroth, så fick de inte ett enda svar. Det är kanske inte så konstigt. I en forskningsstudie framkommer att de politiskt anställda oftast är förhållandevis unga, rekryteras från universitet och kommer från Stockholm.

Medierna följer samma mönster. Kent Asp, professor i journalistik, varnade redan 1986 i sin avhandling att medierna har en tendens att vara i symbios med politikerna. Han ställde frågan vem det är som egentligen styr? I dag vet vi; det är de fyra stora städernas folkvalda politiker som bestämmer. De har absolut majoritet i riksdagen och de har beslutanderätt och tolkningsföreträde när det gäller landsbygden.

Det är också Stockholmscentrerad media som får de politiska företrädarna att lyssna. Ett bra exempel på det är när Dagens Nyheter i en nyhetsartikel 2021 berättade om 87-åriga Gerd Eriksson som hittades nedkyld utanför Sundsvall eftersom sonen inte kunde ringa efter ambulans. Det fasta telenätet hade kopplats bort trots att mobiltäckning saknades.

Vi som bor på landsbygden vet sedan åtskilliga år tillbaka att Telia stänger ner kopparnätet fast inga alternativ finns. Vi har sett bilder från SVT på Markus, 82, som länge behövde klättra upp på taket för att kunna ringa. Frustrerade människor i byar och kommuner hade vädjat och ställt krav på lika behandling i hela landet. Vi har fått rapporter från Postoch telestyrelsen om att regeringen ger för lite pengar till bredbandsutbyggnaden. Det saknades över 22 miljarder enligt myndigheten. Anders Ygeman, då Energioch digitaliseringsminister, hävdade med en dåres envishet att regeringen tillsatt tillräckligt med pengar. Men när Dagens Nyheter i en stor artikel skrev om 87-åriga Gerd Andersson blev han plötsligt självkritisk. Han slog näven i bordet och lovade att regeringen måste jobba hårdare, att Telia inte fick släcka ner nät när inga alternativ fanns och att han skulle läxa upp Post- och telestyrelsens för bristande information. Ygeman är ett tydligt exempel på symbiosen mellan politiska partier och den Stockholmscentrerade journalistiken. Men problemen med bredband och telefoni är fortfarande inte lösta. Ingenting hände med andra ord!

Landsbygdens största utmaning är politikens förhållandevis låga intresse för landet utanför tul larna, bortsett från stora industriprojekt och exploatering av naturtillgångar. Det innebär bland annat att det är färre som röstar i Norrlands inland. De anser det meningslöst eftersom ingenting händer. Jag hoppas att den trenden vänder i detta val – möjligheten finns eftersom landsbygden har diskuterats i valrörelsen. Kanske finns det ändå hopp, den moderna staden har blivit sårbar, överbefolkad och brottas med gängkriminalitet. Allt fler stadsbor har börjat fundera över sin egen tillvaro. Miljön är bättre på landsbygden, livskraft och livslust kan vara framtiden. Det är fullt möjligt att sälja en etta på Södermalm och i stället köpa en hästgård i Västerbottens inland. 

Lotta Gröning - Journalist och politiker 

Kontakta journalisten: [email protected]