Skillnaderna inom svensk äldreomsorg är långt större än de borde vara. Inom samma kommun kan äldre mötas av isolering, språkbrister och otrygghet – eller av värme, aktiviteter och professionell omsorg. När kvaliteten i livets slutskede blir beroende av anhörigas kamp och rena tillfälligheter har äldreomsorgen blivit ett lotteri, skriver författaren Agneta Bravélius.
Sveriges äldrevård är i kris. Bristerna är omfattande och allvarliga. Larmrapporterna pekar på underbemanning, låg kompetens och otillräcklig omsorgskvalitet. Men det finns också goda exempel. Varför erbjuds inte alla likvärdig vård i livets slutskede?
När en anhörig behövde flytta till ett äldreboende fick jag uppleva hur olika äldre vårdas och bemöts inom en och samma kommun – i detta fall Nyköping. På det första boendet, som var privat, förekom personal som inte talade svenska. Vid olika tillfällen saknades toalettpapper och de boende fick be om hushållspapper vid behov. Vår kontaktperson saknade kunskap om hur datorsystemet skulle användas, vilket innebar en säkerhetsrisk. Aktiviteter saknades och de boende blev oftast isolerade på sina rum.
Efter en tid lyckades vi ordna ett annat, kommunalt boende. Det var som att komma till en helt annan värld. Här finns kompetent och engagerad personal. Alla talar – självklart – svenska. Här bemöts de boende med respekt. De erbjuds regelbundna aktiviteter, såsom allsång, gymnastik och dagliga promenader för dem som förmår. Personalen inkluderar dem i olika dagliga bestyr. Vi anhöriga känner oss alltid välkomna och vi upplever stämningen som trygg och familjär.
Vår familj hade tur som kunde flytta vår anhörig. Men hur blir livets sista dagar för dem som varken kan göra sin egen röst hörd eller har någon som orkar föra deras talan?
Trots dåliga arbetsvillkor vårdar de våra anhöriga – en påfrestande uppgift.
Vid kontakt med ansvariga politiker och tjänstemän uppfattar jag en sorts resignation vad gäller att hitta personal som både är kompetent och svensktalande. Det har till och med uttalats att de ibland är tvungna att prioritera andra kompetenser än just kunskap i svenska språket. Detta har visat sig få förödande konsekvenser, runt om i landet.
Den 1 juli i år blir det lag på att alla som arbetar inom äldrevården ska kunna svenska. Borde inte detta redan vara självklart?
Vad är det som gör att det fungerar så pass väl på det äldreboende där min anhörig nu bor? Vi har varken ansvariga politiker eller tjänstemän inom kommunen att tacka för det. Redan innan vi kom till det första boendet kände de till bristerna, utan att agera. Chefer har kommit och gått på det nu aktuella boendet. Det är personalen på golvet som står för engagemang, kompetens och trygghet.
Genom min resa för att hjälpa min anhörig har jag kommit i kontakt med fantastiska människor som arbetar inom hemtjänsten och på äldreboenden. Trots dåliga arbetsvillkor vårdar de våra anhöriga – en påfrestande uppgift, både fysiskt och mentalt. I en och samma person möter jag ofta såväl en undersköterska som en psykolog och en kurator.
Socialstyrelsen har publicerat flera lägesrapporter om äldreomsorgen. Där framgår bland annat att det kommer att behövas ytterligare 50 000 anställda till år 2030 – om fyra år. Undersköterskor i äldreomsorgen har dessutom dubbelt så höga sjuktal som på arbetsmarknaden i övrigt: ”Det är framför allt brister i arbetsmiljön som ligger till grund för den höga andelen sjukskrivningar.” Samtidigt uppger ”tre av fyra som arbetar inom vård och omsorg” att deras arbete är meningsfullt, vilket är ”betydligt fler än i de flesta andra yrken”.
Så, varför inte ge denna viktiga yrkesgrupp bättre arbetsvillkor?
Snart kanske det är du själv som kommer i kontakt med dem – antingen som anhörig eller som vårdsökande. I livets slutskede har alla rätt till värdig, omsorgsfull och kompetent vård. Och de som möjliggör detta genom att arbeta inom äldrevården har rätt till riktigt bra arbetsvillkor.
Det kan inte längre vara slumpen som avgör!
Agneta Bravélius
Författare
