Krönika: Vilket är postmodernismens framtida idealsamhälle? Del 3

Postmodernism: Svagheter i samhällssynen

När socialismen havererade 1989 etablerade postmodernismen sin ställning som den nya socialismen. På bilden ses västberlinare åse när östberlinska soldater river en sektion av muren den 11 november 1989. Foto: Gerard Malie/AFP via Getty Images


Del 3 (Läs del 2 här)

En utmärkande egenskap hos kulturmarxismen är dess torftiga beskrivning av vad som följer efter att den planerade destruktionen av de andliga grunderna för dagens samhälle genomförts.

Egentligen borde framställningen av det perfekta samhället vara en orsak till stor glädje för de aktiva, eftersom frigörelsen från det tidigare och existerande samhället torde möjliggöra att postmodernismens verkliga väsen, krafter och effekter kan realiseras i världen. Men i stället finner vi en stor brist på beskrivningar och bilder av det kommande samhället och djup pessimism hos teoretikerna. Framtiden verkar inte på något vis inspirera till entusiastiska och detaljerade skildringar. För en ledande tidig teoretiker som Heidegger var slutresultatet metafysisk nihilism, och moderna tongivande postmodernister såsom Foucault och Derrida talar antingen om sin längtan efter utplåning av mänskligheten i framtiden eller om en värld i den ”förskräckliga monstrositetens form”. Sådana inspiratörer dämpar självfallet lusten att i detalj beskriva rörelsens utopi. Allmänt verkar man i stället osäker på vad som kommer när man politiskt innehar hegemonin och dominerar dagens samhällsuppfattningar och samhällsstruktur.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!