loading


Konfucius var en stor lärare i Kinas historia som levde under Vår- och höstperioden, ungefär samtidigt som buddhismens grundare Shakyamuni, daoismens anfader Lao Zi, samt antikens Sokrates. Foto: Shutterstock
Konfucius var en stor lärare i Kinas historia som levde under Vår- och höstperioden, ungefär samtidigt som buddhismens grundare Shakyamuni, daoismens anfader Lao Zi, samt antikens Sokrates. Foto: Shutterstock
Kultur

Krönika: Seder och riter i västerlandet och i Orienten

Sebastian Lindgren

Alltifrån att dansa kring midsommarstången i juni, att äta surströmming i augusti, till att samlas med vänner och familj för att titta på Kalle Ankas jul i december – i alla dessa förehavanden följer vi våra seder och bruk. Varför behöver vi dem?


Sederna är en väv som håller samman civilisationen; en samling koder som har ramat in den mänskliga tillvaron alltsedan jägar- och jordbrukssamhället. Likt en tråd från det avlägsna förflutna knyter de oss samman med våra förfäder och ger vägvisning i livets alla förehavanden: födelse, dop, myndighetsriter, vigsel, begravning; såväl som att de dikterar hur den yngre skall förhålla sig till den äldre, eller en undersåte till en regent.

Från Japan, där solen stiger ur havet i öst, till Kalifornien, där den sänker sig i havet i väst, är sederna en integrerad del av allas vår mänskliga identitet; varje kultur har sina seder och bruk. Att låta sederna förfalla och falla i glömska är som att ta bort ett träds rötter. Sederna tillförsäkrar oss om att varje generation växer rakt och rätt, och inte tar en krokig bana.

Även musik, konst och litteratur bär på en moralisk dimension och ligger uppströms i förhållande till kulturen.

I antiken talade man om humanitas, det ideal som införlivas i en individ när denne erhåller en traditionell etisk bildning och invigs i sederna. Även musik, konst och litteratur bär på en moralisk dimension och ligger uppströms i förhållande till kulturen, och i forna dagar talade man om dygd. Vi har alla en medfödd grund och om än förmågan att skilja på rätt och fel inte är lika intuitiv för alla, så ger sederna likväl alla en chans.

Sokrates betonade behovet av att skilja på dygd och last, och att när civilisationen inte längre förmår skilja på gott och ont går den mot förfall. På samma sätt som en trädgårdsmästare rensar ogräset från blommorna – näpsar den ena och vattnar den andra – så väljer en rättrådig individ att bejaka nyttiga vanor och avvisa de onyttiga. Om godheten skall frodas över land och rike behöver dygdens frön först sås, och alla måste vara vaksamma på att ogräset kan slå rot på nytt.

En markplätt täckt av ogräs kan lika lite kallas en trädgård, som en person vars hjärta har förmörkats av onyttiga begär kan kallas rättrådig. Sederna ger vägledning, befäster goda beteenden och försvårar tillväxten av de dåliga. Emellertid, när ogräset tillåts ta över gräsmattan, och blommorna klipps ner för att deras prakt inte kan tolereras – då kan man vara förvissad om att folk har tappat humanitas.

Nattvarden är en kristen rit, såväl som dopet och konfirmationen. Bild: Shutterstock

De kulturella begreppen i öst och väst skiljer sig åt sinsemellan, vissa termer är svåröversatta, och medan västerlandet kännetecknas av ett extrovert, förenklat tänkande, som föredrar att se de stora dragen, så präglas Orienten av ett annat, mer introvert och mer detaljorienterat kulturellt tänkande. Kanske ger detta upphov till en fallenhet för matematik, eller det invecklade system av seder i Konfucius skola, vilken upphöjdes till statsideologi i Kina från och med Handynastin.

Några av kardinalprinciperna inom konfucianismen är: Li–riterna; vilket syftade på det ceremoniella system som hela det kinesiska samhället i forna dagar levde efter, och där det krävdes att varje rit utfördes med rätt sinnesnärvaro.

Yì – rättfärdighet; vilket syftar på respektabelt uppförande, såväl som korrekt social ordning.

Lián – integritet; vilket syftar på egenskapen att under alla omständigheter agera upprätt och med värdighet.

Chi – skam; vilket syftar på den propra attityd en individ borde ha inför insikten att han eller hon har gjort någonting fel, och är ett attribut hos respektabla personer.

Medan Lao Zis transcendenta lära handlade om att finna ”vägen”, så var Konfucius skola mer förankrad i den världsliga tillvarons realiteter, och den store läraren insåg att det inte alltid var möjligt att efterleva daoismens ideal i samhället. I likhet med hur Sokrates menade att logik var vägen till ett upplyst sinne så betonade Konfucius bildning och studier av klassikerna som vägen till att bli en exemplarisk person.

I likhet med judendomens 613 bud, utökades sederna från en generation till nästa, och under Mingdynastin hade det tillkommit regler och seder för varje aspekt av hankinesernas liv. Saker som vilken klädnad och boning olika klasser tilläts ha var noga fastställda, och symboler som fenixar, elefanter, helgon eller drakar var exempelvis förbehållna de högre klasserna.

Kina har kallats ”en stat av rituell hövlighet” av vissa observatörer. Efter att konfucianismen antogs som statsideologi under Handynastin mångfaldigades stegvis riterna. Bild: Shutterstock

När två tjänstemän träffades bugade de med händerna framför bröstkorgen; när någon trädde in i en persons boning, såväl som när han lämnade den, bugade han. När någon tog emot en gåva var det sed att stå med fötterna nära varandra, armarna längs sidan, och att buga med överkroppen; om en tjänsteman fick audiens hos kejsaren bugade han tills händerna och pannan vidrörde golvet – och förblev sedan sittande på golvet. När människor från allmogen mötte en högt uppsatt person fick de kliva till sidan av vägen och vara tysta, såvida de inte blev tilltalade. Om de satt i ett ekipage fick de omedelbart kliva ut och visa aktning, annars blev de piskade.

Män och kvinnor behövde hålla sig på behörigt avstånd från varandra, inte sitta i samma bostad, eller hänga sina ytterkläder på samma hängare. Det ansågs mest propert att sitta vänd mot öst, medan att sova på mage ansågs mindre bra – det optimala ur hälsosynpunkt var att sova på sidan i en båge.

Konfucius betonade lydnad gentemot auktoriteter, men förordade även vikten av att höja rösten om regeringen blev korrupt och slutade värna om folket. Konfucius både vördade och trotsade sin tids seder; till exempel kritiserade han seden att gå uppför trappan och sedan buga för regenten, då han ansåg att det hela var ett förmätet tilltag där undersåten tog för givet att han fick stiga upp. Därför bugade Konfucius vid trappans fot.

Den perfekte regenten, i Konfucius ögon, strävade efter harmoni, i stället för likformighet, vilket står i kontrast mot den gemene mannen. I likhet med en köksmästare förstår en dygdig regent att en fulländad soppa inte utgörs av ett hopkok av lika milda och intetsägande smaker, utan behöver tillredas med lika delar av de starka kryddorna: peppar, salt, vinäger, citron och muskot.

Om folket odlar sin dygd finns det inget behov av att hålla dem i schack med hot om straff.

Regenten undviker inte motstridigheter, utan inser att bara genom att föra samman kloka rådgivare med olika kvaliteter kan hovet nå en högre nivå av förträfflighet. En regent som besitter dygd och iakttar sederna, sitter tryggt, och han strålar likt en sol över land och rike, och om folket odlar sin dygd, finns det inget behov av att hålla dem i schack med hot om straff. Om folket blir tjuvar på grund av svält ställs regenten till svars.

Vördnad för familjen är en av konfucianismens mest utmärkande dygder.

I dynastiernas Kina ansågs det ohövligt för de yngre att tilltala de äldre med namn. De förväntades dra in hakan i närvaron av seniorer, förflytta sig med korta steg, inte röra armar eller ben för häftigt, tala i en lugn och jämn ton och inte yttra förhastade saker. När föräldrarna blev till åren förväntades det att barnen skulle ta hand om dem, förse dem med mat, logi, och varje morgon stiga upp, klä sig, och med ödmjuk hållning invänta den gamla när denna tvättade ansiktet. Därefter skulle de förse den gamla med mat och dryck, hälla upp badvatten, sköta göranden i huset, duka bordet.

Den dag den gamlas hälsa började svikta förväntades det att barnet skulle sluta klippa sitt hår, sova med kläderna på, inte småprata, skratta högljutt eller spela musikinstrument, och för att visa solidaritet kunde de inta en del av förälderns bittra medicin.

Sedan Handynastin har det funnits en byråkratisk sed som kräver att när föräldern till en ämbetsman, eller till kejsaren själv, går bort, entledigas denne från sin post under en treårsperiod. Han exkommuniceras från det sociala livet: banketter, officiella funktioner och äktenskapligt liv. Såväl köttätande som förtäring av alkohol var strikt förbjudet under den föreskrivna sorgetiden. I likhet med de lärde skulle ämbetsmannen ägna sig åt daoistiskt måleri, spela guqin, och en dotter eller son som hade mycket vördnad för familjen skulle bygga ett skjul bredvid den bortgångnes grav, där de skulle dväljas i tre långa år i tyst kontemplation.

Kontakta skribenten: [email protected]

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading


Konfucius var en stor lärare i Kinas historia som levde under Vår- och höstperioden, ungefär samtidigt som buddhismens grundare Shakyamuni, daoismens anfader Lao Zi, samt antikens Sokrates. Foto: Shutterstock
Konfucius var en stor lärare i Kinas historia som levde under Vår- och höstperioden, ungefär samtidigt som buddhismens grundare Shakyamuni, daoismens anfader Lao Zi, samt antikens Sokrates. Foto: Shutterstock
Kultur

Krönika: Seder och riter i västerlandet och i Orienten

Sebastian Lindgren

Alltifrån att dansa kring midsommarstången i juni, att äta surströmming i augusti, till att samlas med vänner och familj för att titta på Kalle Ankas jul i december – i alla dessa förehavanden följer vi våra seder och bruk. Varför behöver vi dem?


Sederna är en väv som håller samman civilisationen; en samling koder som har ramat in den mänskliga tillvaron alltsedan jägar- och jordbrukssamhället. Likt en tråd från det avlägsna förflutna knyter de oss samman med våra förfäder och ger vägvisning i livets alla förehavanden: födelse, dop, myndighetsriter, vigsel, begravning; såväl som att de dikterar hur den yngre skall förhålla sig till den äldre, eller en undersåte till en regent.

Från Japan, där solen stiger ur havet i öst, till Kalifornien, där den sänker sig i havet i väst, är sederna en integrerad del av allas vår mänskliga identitet; varje kultur har sina seder och bruk. Att låta sederna förfalla och falla i glömska är som att ta bort ett träds rötter. Sederna tillförsäkrar oss om att varje generation växer rakt och rätt, och inte tar en krokig bana.

Även musik, konst och litteratur bär på en moralisk dimension och ligger uppströms i förhållande till kulturen.

I antiken talade man om humanitas, det ideal som införlivas i en individ när denne erhåller en traditionell etisk bildning och invigs i sederna. Även musik, konst och litteratur bär på en moralisk dimension och ligger uppströms i förhållande till kulturen, och i forna dagar talade man om dygd. Vi har alla en medfödd grund och om än förmågan att skilja på rätt och fel inte är lika intuitiv för alla, så ger sederna likväl alla en chans.

Sokrates betonade behovet av att skilja på dygd och last, och att när civilisationen inte längre förmår skilja på gott och ont går den mot förfall. På samma sätt som en trädgårdsmästare rensar ogräset från blommorna – näpsar den ena och vattnar den andra – så väljer en rättrådig individ att bejaka nyttiga vanor och avvisa de onyttiga. Om godheten skall frodas över land och rike behöver dygdens frön först sås, och alla måste vara vaksamma på att ogräset kan slå rot på nytt.

En markplätt täckt av ogräs kan lika lite kallas en trädgård, som en person vars hjärta har förmörkats av onyttiga begär kan kallas rättrådig. Sederna ger vägledning, befäster goda beteenden och försvårar tillväxten av de dåliga. Emellertid, när ogräset tillåts ta över gräsmattan, och blommorna klipps ner för att deras prakt inte kan tolereras – då kan man vara förvissad om att folk har tappat humanitas.

Nattvarden är en kristen rit, såväl som dopet och konfirmationen. Bild: Shutterstock

De kulturella begreppen i öst och väst skiljer sig åt sinsemellan, vissa termer är svåröversatta, och medan västerlandet kännetecknas av ett extrovert, förenklat tänkande, som föredrar att se de stora dragen, så präglas Orienten av ett annat, mer introvert och mer detaljorienterat kulturellt tänkande. Kanske ger detta upphov till en fallenhet för matematik, eller det invecklade system av seder i Konfucius skola, vilken upphöjdes till statsideologi i Kina från och med Handynastin.

Några av kardinalprinciperna inom konfucianismen är: Li–riterna; vilket syftade på det ceremoniella system som hela det kinesiska samhället i forna dagar levde efter, och där det krävdes att varje rit utfördes med rätt sinnesnärvaro.

Yì – rättfärdighet; vilket syftar på respektabelt uppförande, såväl som korrekt social ordning.

Lián – integritet; vilket syftar på egenskapen att under alla omständigheter agera upprätt och med värdighet.

Chi – skam; vilket syftar på den propra attityd en individ borde ha inför insikten att han eller hon har gjort någonting fel, och är ett attribut hos respektabla personer.

Medan Lao Zis transcendenta lära handlade om att finna ”vägen”, så var Konfucius skola mer förankrad i den världsliga tillvarons realiteter, och den store läraren insåg att det inte alltid var möjligt att efterleva daoismens ideal i samhället. I likhet med hur Sokrates menade att logik var vägen till ett upplyst sinne så betonade Konfucius bildning och studier av klassikerna som vägen till att bli en exemplarisk person.

I likhet med judendomens 613 bud, utökades sederna från en generation till nästa, och under Mingdynastin hade det tillkommit regler och seder för varje aspekt av hankinesernas liv. Saker som vilken klädnad och boning olika klasser tilläts ha var noga fastställda, och symboler som fenixar, elefanter, helgon eller drakar var exempelvis förbehållna de högre klasserna.

Kina har kallats ”en stat av rituell hövlighet” av vissa observatörer. Efter att konfucianismen antogs som statsideologi under Handynastin mångfaldigades stegvis riterna. Bild: Shutterstock

När två tjänstemän träffades bugade de med händerna framför bröstkorgen; när någon trädde in i en persons boning, såväl som när han lämnade den, bugade han. När någon tog emot en gåva var det sed att stå med fötterna nära varandra, armarna längs sidan, och att buga med överkroppen; om en tjänsteman fick audiens hos kejsaren bugade han tills händerna och pannan vidrörde golvet – och förblev sedan sittande på golvet. När människor från allmogen mötte en högt uppsatt person fick de kliva till sidan av vägen och vara tysta, såvida de inte blev tilltalade. Om de satt i ett ekipage fick de omedelbart kliva ut och visa aktning, annars blev de piskade.

Män och kvinnor behövde hålla sig på behörigt avstånd från varandra, inte sitta i samma bostad, eller hänga sina ytterkläder på samma hängare. Det ansågs mest propert att sitta vänd mot öst, medan att sova på mage ansågs mindre bra – det optimala ur hälsosynpunkt var att sova på sidan i en båge.

Konfucius betonade lydnad gentemot auktoriteter, men förordade även vikten av att höja rösten om regeringen blev korrupt och slutade värna om folket. Konfucius både vördade och trotsade sin tids seder; till exempel kritiserade han seden att gå uppför trappan och sedan buga för regenten, då han ansåg att det hela var ett förmätet tilltag där undersåten tog för givet att han fick stiga upp. Därför bugade Konfucius vid trappans fot.

Den perfekte regenten, i Konfucius ögon, strävade efter harmoni, i stället för likformighet, vilket står i kontrast mot den gemene mannen. I likhet med en köksmästare förstår en dygdig regent att en fulländad soppa inte utgörs av ett hopkok av lika milda och intetsägande smaker, utan behöver tillredas med lika delar av de starka kryddorna: peppar, salt, vinäger, citron och muskot.

Om folket odlar sin dygd finns det inget behov av att hålla dem i schack med hot om straff.

Regenten undviker inte motstridigheter, utan inser att bara genom att föra samman kloka rådgivare med olika kvaliteter kan hovet nå en högre nivå av förträfflighet. En regent som besitter dygd och iakttar sederna, sitter tryggt, och han strålar likt en sol över land och rike, och om folket odlar sin dygd, finns det inget behov av att hålla dem i schack med hot om straff. Om folket blir tjuvar på grund av svält ställs regenten till svars.

Vördnad för familjen är en av konfucianismens mest utmärkande dygder.

I dynastiernas Kina ansågs det ohövligt för de yngre att tilltala de äldre med namn. De förväntades dra in hakan i närvaron av seniorer, förflytta sig med korta steg, inte röra armar eller ben för häftigt, tala i en lugn och jämn ton och inte yttra förhastade saker. När föräldrarna blev till åren förväntades det att barnen skulle ta hand om dem, förse dem med mat, logi, och varje morgon stiga upp, klä sig, och med ödmjuk hållning invänta den gamla när denna tvättade ansiktet. Därefter skulle de förse den gamla med mat och dryck, hälla upp badvatten, sköta göranden i huset, duka bordet.

Den dag den gamlas hälsa började svikta förväntades det att barnet skulle sluta klippa sitt hår, sova med kläderna på, inte småprata, skratta högljutt eller spela musikinstrument, och för att visa solidaritet kunde de inta en del av förälderns bittra medicin.

Sedan Handynastin har det funnits en byråkratisk sed som kräver att när föräldern till en ämbetsman, eller till kejsaren själv, går bort, entledigas denne från sin post under en treårsperiod. Han exkommuniceras från det sociala livet: banketter, officiella funktioner och äktenskapligt liv. Såväl köttätande som förtäring av alkohol var strikt förbjudet under den föreskrivna sorgetiden. I likhet med de lärde skulle ämbetsmannen ägna sig åt daoistiskt måleri, spela guqin, och en dotter eller son som hade mycket vördnad för familjen skulle bygga ett skjul bredvid den bortgångnes grav, där de skulle dväljas i tre långa år i tyst kontemplation.

Kontakta skribenten: [email protected]

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024