Krönika: Bibehållen straffrihet för tjänstemän – en nutidsodyssé

Baksidan: Mellan raderna

Nooshi Dadgostar vill lika lite som partiledarkamraterna i S, MP och C göra tjänstemän straffansvariga för vad de gör på jobbet. Foto: Bilbo Lantto


Den hårt hemlighållna berättelsen om hur riksdagsbeslutet 2018 om återinfört straffansvar för anställda i offentlig tjänst kraschade kantas av flera intressanta iakttagelser. Sökbara på nätet men helt osynliga hos de stora mediehusen. Till och med ignorerades där Ulf Kristerssons löfte under Almedalsveckan. Men inte, lustigt nog, av Arbetsvärlden.

Kristersson sade: ”Sänkta skatter, skattehöjningsstopp och ett återinfört tjänstemannaansvar. Jag vill tjäna det här landet, inte bara som Moderaternas partiledare utan också som statsminister.” Vilka odds vadslagningsbolagen ger statsministerutmanaren med tanke på motståndet är frågan? Den som i februari detta år sänkte vad som riksdagen 2018 beslutat var Annie Lööf (C). Händelsen försvann spårlöst frånsett i alternativmedier.

I en debattext i Det Goda Samhället med anledning av avhoppet skrev Anders Leion den 2 mars: ”Hur har denna kultur av ständigt ansvarsundvikande kunnat etablera sig? Jag tror det är ett sätt för den härskande klassen att skydda sig själv. Denna kultur är alltid närvarande, inte bara vid stora kriser utan också i vardagen, vid mer rutinmässiga beslut. Detta undvikande sker i allmänhet i det fördolda, men vid kriser blir det avslöjat, gång på gång – men inget ändras.” Texten tog avstamp också från det som coronapandemin ställt naket. Ingenstans har däremot Centerpartiets bevekelsegrunder framkommit. Lika lite den försmådda trions (M, KD, SD) känslor och reaktioner.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!