Idrotts-Sveriges toppskikt visar nu upp en enad front. Syftet är att få brett och starkt stöd för en OS-ansökan. Men fasaden är skönmålad och där finns sprickor som riskerar att bli ännu större.
Samarbete. Enighet. Samförstånd. De tre orden kommer vi att få höra ofta från idrottens främsta företrädare innan det första juli beslutas om Sverige ska söka värdskapet för vinter-OS 2030.
För om idrotten inte själv sluter upp bakom en ansökan – vem ska då göra det? Ett stöd från politiker och medborgare förutsätter en gemensam kraftsamling från idrottsrörelsen.
Därför basuneras det därifrån nu ut budskap som ger bilden av en samlad svensk idrottsrörelse. Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson använder till och med orden ”en historisk händelse” då han kommenterar att Sveriges olympiska kommitté (SOK), Riksidrottsförbundet (RF), Parasportförbundet och Sveriges paralympiska kommitté (SPK) till RF-stämman i maj arbetat fram identiska svar på motioner om elitidrottens utveckling.
Att SOK och RF plitar ner ord som ger intryck av enighet kring svensk elitidrott må i sig vara ett steg i rätt riktning. Men eftersom de under åren varit varandras motpoler i frågan finns det anledning att tro att deras identiska svar på motionerna är en ren pappersprodukt.
Larsson sitter i SOK:s styrelse och hans uttalande citerades på SOK:s hemsida förra onsdagen, alltså dagen före årsmötet.
Det var vältajmat. Som Epoch Times kunde berätta för några veckor sedan har det inför årsmötet varit stora spänningar. Detta sedan valberedningen ratat Per Malmström och Otto Drakenberg – två personer som genom att kritisera Internationella olympiska kommittén (IOK) skaffat sig mäktiga fiender.
Med en av dem, eller båda, i SOK-styrelsen bedömdes Sverige sakna möjlighet att få OS.
Det argumentet vägde tungt i de olympiska specialförbund som menar att ett OS i Sverige överskuggar alla andra intressen.
Ett antal andra förbund anser att OS-frågan inte ska avgöra SOK-styrelsens utseende.
Även i SOK:s valberedning rådde oenighet kring förslaget på Hans von Uthmann som ny ordförande.
Det som skedde på årsmötet visar bättre än kanske något annat på den stora skillnad som råder mellan den skönmålade bild som SOK målar upp och hur det ser ut i verkligheten.
Obestridligt är att SOK gjort sig till en marionett i händerna på IOK:s ordförande Thomas Bach.
Valberedningens ordförande Patrik Tengwall beskrev det som olämpligt att information om en oenig valberedning nått ut i rörelsen och i media. Efter att ha bedyrat att samtliga ledamöter stod bakom förslaget av von Uthmann sa Tengwall:
”Jag hoppas det undanröjer alla tvivel om att vi formellt inte var eniga i vårt beslut, om nu någon tvivlar på det.”
Judoförbundets ordförande Kristiina Pekkola avgick ur valberedningen kort efter att denna offentliggjort sitt förslag på ny ordförande.
På årsmötet pläderade Pekkola i stället för Per Palmström.
Så är det alltså i själva verket med den så kallade enigheten.
Bättre hade varit att förklara att det fanns oenighet kring förslaget. Det ärliga beskedet skulle ha vunnit respekt medan försöket att vilseföra skapat stor ilska i flera av de 40 olympiska specialförbunden. Dessutom har det minskat förtroendet för SOK.
22 av förbunden röstade för Hans von Uthmann, 18 ville se Per Palmström som ny ordförande.
Jag saknar insikten som krävs för att bedöma vem av de två kandidaterna som är bäst lämpad att leda SOK. Det kan inte uteslutas att von Uthmann ändå skulle ha röstats fram av årsmötet men valberedningens motivering till att rata Palmström är under alla omständigheter sällsynt klandervärd.
Kritik mot en av idrottsvärldens mest korrupta organisationer låg honom i fatet. Detsamma gäller fäktförbundets ordförande Otto Drakenberg. Att valberedningen inte anser honom värdig en plats i styrelsen understryker ytterligare att SOK är mer angeläget om att få OS till Sverige än om att vårda sitt eget varumärke.
Detta har i mina ögon skadats svårt under de senaste veckorna. Vi vill gärna se svensk idrott som moraliskt högtstående och pekar ofta finger åt länder som låter sig kuvas av IOK. Det som nu hänt på hemmaplan ger anledning att granska den svenska självbilden. Att låtsas som att mygel, mutor och korruption inte utgör ett problem är naivt.
Obestridligt är att SOK gjort sig till en marionett i händerna på IOK:s ordförande Thomas Bach.
Hur långt är Sverige berett att gå för att behaga den Putin-kramande tysken?
Hur högt pris är Sverige villigt att betala för att få OS 2030?
I dagsläget förefaller det som om den pågående förstudien inte är objektiv utan starkt regisserad i syfte att påverka politiker, näringsliv och medborgare.
Tredje delen av föreställningen fick vi uppleva dagen efter SOK:s årsmöte. Då kallades det till presskonferens. ”Sju av tio svenskar vill att Sverige söker OS och Paralympics” var budskapet som media okritiskt förmedlade vidare till läsare, tittare och lyssnare.
Ingen ifrågasatte hur det folkliga stödet för ett OS i Sverige 2030 kunde ha ökat så starkt sedan undersökningen i februari.
Då svarade 42 procent ja, 41 procent nej medan 16 procent var tveksamma i Kantar Publics undersökning.
I den undersökning som Kantar Public presenterade förra veckan är 69 procent positiva, bara 21 procent är negativa och elva procent är tveksamma.
Vad är det då i förstudien som på två månader gjort folkopinionen så positiv?
Ingenting.
Förklaringen till de kraftigt förändrade siffrorna står i stället att finna i skillnaden i frågeställningen.
I den första undersökningen fick de tillfrågade svara på om de tycker att Sverige ska arrangera OS 2030.
I den senaste undersökningen hade tre förbehåll plockats in i frågan som löd ”Om förstudien visar att Sverige har möjlighet att genomföra hållbara, demokratiska och kostnadseffektiva spel, tycker du att Sverige ska söka vinter-OS och Paralympics 2030”?
Vi ska också minnas att något liknande hände då Sverige sökte OS 2026. Utan att något i praktiken förändrats ökade stödet drastiskt i en opinionsundersökning, då gjord på uppdrag av IOK.
Som man frågar får man svar.
”Ska Sverige söka OS om det innebär att vi måste lägga oss platt för en av idrottsvärldens mest korrupta organisationer?” är en relevant fråga som dock aldrig lär dyka upp i en av SOK beställd undersökning. Så vi kan bara gissa vad folkopinionen skulle svara.
Det känns angeläget att betona att jag ur sportsligt perspektiv tycker det skulle vara roligt med ett OS i Sverige. Säkert skulle det också kunna ha en del positiva samhällseffekter.
Men det går inte att blunda för risken med ett svidande ekonomiskt bakslag. Är den risken värd att ta i en tid av lågkonjunktur och när det finns så många eftersatta områden där våra skattepengar skulle kunna göra nytta? Och hur ska säkerheten kring ett OS kunna garanteras i ett land där kriminella gäng tillförskansat sig makten från handlingsförlamade politiker?
Men om Sverige nu nödvändigtvis ska söka OS måste det göras på sportsliga villkor och utan risk för att svensk idrotts anseende tar skada.
När det gäller aktiva idrottare reagerar vi starkt mot dopning och annat fusk.
Samma krav ska självklart ställas på de högsta ledarna. Vi vill ha ledare med ryggrad och stark integritet, ledare som öppet och i hårda ordalag kritiserar de odemokratiska krafter som smutsar ner idrotten.
Svensk idrott har inte råd att hålla den typen av ledare borta från inflytande.
Nu är det upp till Hans von Uthmann och de andra i styrelsen att visa vilka värderingar SOK står för.
Då inte bara i skrift eller i vackra ord.
Utan framför allt i handling.
