Den forne medlemmen av rockgruppen Genesis spelar på Cirkus. Kulturchefen och fotografen får inga biljetter, men Stephen Hackett transcenderar tack och lov sådana världsligheter.
Att leva är förmodligen i än högre grad att förhålla sig till det som inte blev än att leva i det som faktiskt blev. På denna plats i tidningen var tanken att en recension av en konsert skulle finnas att läsa. Stephen ”Steve” Hackett, den erkände brittiske gitarrvirtuosen, mest bekant för sina sex år som gitarrist i den progressiva rockgruppen Genesis på 70-talet, spelar när detta skrivs på Cirkus i Stockholm med sitt band. Hackett är flitig på att turnera, något han genuint verkar uppskatta att göra, och denna turné, som sträcker sig över stora delar av Europa och som i höst avverkar ett trettiotal ställen i USA, hedrar 50 årsjubileet av Genesis klassiska dubbelalbum – The Lamb Lies Down on Broadway. Strul med arrangören gör att ingen intervju med Hackett blir av och att inte heller några pressbiljetter till konserten kommer skribenten och hans fotograf till del, och vad du nu läser är alltså en recension av en utebliven konsert. Nu står inte recensenten och hans fotograf utanför Cirkus och får höra jublen mellan de långa tystnaderna, men det känns ungefär så, och jag ska göra vad jag kan för att ändå göra artisten rättvisa. Ibland är det trots allt så, att fantasin överglänser verkligheten, liksom längtan och förväntan kan trumfa vad som i realiteten ges oss.
Just i detta ögonblick föreställer jag mig att Hackett spelar det långa och eteriskt svävande solot på ”Firth of Fifth” på sin guldfärgade Gibson Les Paul – kanske det vackraste gitarrsolot i vad som alltför slarvigt faller under samlingsbeteckningen ”rockmusik”; när det kommer till det allra mest utsökta punkteras graderingar av det slaget, och vad har en Taylor Swift eller en Madonna gemensamt med Beatles och Genesis? Ganska så exakt ingenting. Det unika är unikt, och endast det mer medelmåttiga låter sig jämföras med annat.
