Vetenskapen lever av tvivel, inte konsensus. Genombrott som Kopernikus solcentriska modell eller Plancks kvantmekanik föddes ur modet att ifrågasätta självklarheter. Klimatdebatten är inget undantag. Ändå framställs koldioxidens roll som regel som en oomtvistlig sanning.
När medier och politiker undviker att pröva detta narrativ, riskerar vetenskapen att bli dogm. För att närma oss sanningen krävs ett kritiskt tänkande: vad vet vi, och vad antar vi? Att ställa frågor om klimatnarrativet är dock inte riskfritt. Detta faktum säger en hel del om hur ensidigt ämnet behandlats. Jag tar dock risken. Att acceptera ett narrativ utan granskning är att överge förnuftet för tro.
Varför granskar medierna så sällan antagandena om koldioxidens klimatpåverkan? Rapporteringen målar upp apokalyptiska scenarier, som om koldioxid ensamt hotar mänskligheten, utan att nämna osäkerheter i hur det påverkar klimatet. Politisk opportunism och kulturell rädsla driver narrativet, men vem vinner på att framställa koldioxid som boven? Utsläppsminskning framhålls som den enda lösningen, medan anpassning eller innovationer, som kärnkraft, marginaliseras. Varför tystas vissa perspektiv medan andra dominerar? Och hur är det med maktstrukturerna: Vem styr berättelsen, och varför? En balanserad debatt borde utmana koldioxidens självklarhet.
