Är det okej att uttrycka en personlig åsikt i en sportkrönika? Det kan man måhända ha olika uppfattningar om.
Vissa läsare anser kanske att en krönikör ska förhålla sig åsiktsmässigt neutral i alla frågor medan andra tycker att det är fullständigt naturligt att personliga åsikter torgförs i en krönika.
Alldeles oavsett detta tänker jag ta bladet från munnen och berätta hur jag ser på en eventuell svensk ansökan om att stå värd för OS och Paralympics 2030. Sveriges olympiska kommitté (SOK) har som bekant inlett en förstudie i syfte att ta reda på om det är möjligt att genomföra hållbara, demokratiska och kostnadseffektiva spel.
SOK har även låtit opinionsinstitutet Kantar Public undersöka hur svenska folket ställer sig till olympiska spel och Paralympics i Sverige. Resultatet av opinionsundersökningen, som genomfördes den 4–12 april och innefattade drygt 3 300 intervjuer, visar att sju av tio svenskar ställer sig positiva till en svensk ansökan om att få arrangera spelen förutsatt att de kan genomföras på ett hållbart, demokratiskt och kostnadseffektivt sätt.
SOK:s förstudie har hittills kommit fram till att OS och Paralympics ska arrangeras med befintliga arenor. Nya arenor ska inte byggas. Kantar Publics undersökning visar att det är en förutsättning för att svenska folket också ska vara mer positiva än tidigare till OS och Paralympics 2030.
Senare i livet återkom Kanaguri till Stockholm för att avsluta loppet,
Det är 111 år sedan Sverige senast arrangerade ett OS. Då handlade det om 1912 års sommarolympiad i Stockholm. Det var för övrigt femte gången som OS arrangerades i modern tid. Stockholms stadion hade byggts enbart för detta ändamål och det var där som samtliga tävlingsgrenar genomfördes. Beslutet att låta Stockholm arrangera de olympiska spelen 1912 hade klubbats tre år tidigare i Berlin. Det blev en verklig publiksuccé, till stor del beroende på vädret som var varmt och soligt under hela spelen.
En av de mer kuriösa händelserna under de olympiska spelen i Stockholm 1912 inträffade när den japanske maratonlöparen Shiso Kanaguri försvann spårlöst under maratonloppet. Långt senare i livet återkom Kanaguri till Stockholm för att avsluta loppet. Hans sluttid, som väl får betraktas som alla tiders sämsta, blev 54 år, åtta månader, sex dagar, åtta timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder.
Men 1912 var Sverige ett helt annat land än i dag. Det var dessutom i den moderna olympiska rörelsens absoluta barndom. Att jämföra då och nu är en fullständigt omöjlig ekvation och dessutom väldigt orättvist. Det ska i sanningens namn sägas att de olympiska ryttarspelen 1956 arrangerades i Sverige, till följd av att Melbourne, som stod värd för sommarspelen det året, inte grejade det på grund av Australiens dåtida hästregler.
Nåväl, det är extremt länge sedan Sverige arrangerade olympiska spel senast. Jag har varit väldigt kluven till en svensk OS-ansökan. För att låna ett amerikaniserat uttryck har jag befunnit mig between a rock and a hard place. Men slutligen har jag kunnat landa i en bestämd uppfattning.
Jag är inte odelat positiv till en svensk OS-ansökan och torde därför tillhöra de 30 procent som – enligt Kandar Publics opinionsundersökning – inte vill att Sverige söker OS och Paralympics. Det är flera faktorer som ligger till grund för min personliga åsikt i frågan.
Först och främst anser jag att det vore ett slöseri med skattepengar. Det blir ungefär som att köpa en låda med fyrverkerier och bränna av allihop på en gång. Tjusigt att titta på och att höra smällarna, men när den sista raketen har exploderat och spridit sina vackra färger på himlen är det roliga slut. En kort stunds underhållning och ingenting mer. Ett svenskt OS och Paralympics skulle knappast skapa någon större ekonomisk synergieffekt att tala om. Det skulle tvärtom kosta mer än det smakar. Använd hellre de där skattepengarna till något som gör det svenska samhället till en tryggare och bättre plats.
För det andra är det min bestämda åsikt att den svenska idrottsfamiljen skulle må minst lika bra utan OS och Paralympics 2030 som om vi skulle få värdskapet för spelen i fråga. Visst kan det spreta åt olika håll inom svensk idrott. Vissa idrotter kanske sneglar avundsjukt på andra och tycker att de får alldeles för mycket uppmärksamhet och att de ekonomiska bidragen delas ut på ett orättvist sätt. Men till syvende och sist tycker jag att gemenskapen hos de idrotter som samlats inom Riksidrottsförbundet (RF) är varm, god och levande. Detta manifesteras på ett tydligt sätt under SM-veckan. Vi behöver vare sig OS eller Paralympics för att krysta fram en gemenskap som redan finns.
För det tredje handlar det också om en fråga som de facto lyfts av självaste RF-ordföranden Björn Eriksson i ett pressmeddelande som SOK har skickat ut.
– Vi är duktiga på att arrangera idrottsevenemang i Sverige och det är positivt att allmänheten nu visar tilltro till idrottens förmåga att vara en kraft i hållbarhets- och demokratiutveckling. Nästa steg blir att se vad förstudien visar om vilka förutsättningar som faktiskt finns att lyckas med det. Jag oroar mig för att krafter vill tillåta deltagande från Ryssland och Belarus. Det känns betryggande att vi inom den nordiska idrottsfamiljen har tagit tydlig ställning att inte öppna för det, säger Björn Eriksson.
Det är den där meningen om ett eventuellt ryskt och belarusiskt deltagande som även oroar mig. Visserligen ligger ett svenskt OS och Paralympics 2030 sju år framåt i tiden och förhoppningsvis har det blivit fred i Europa då. Men om kriget i Ukraina inte har avslutats 2030 skulle det bli kackel i hönsgården när krafterna som vill tilllåta Ryssland och Belarus att delta i olympiska spel och de som är emot börjar munhuggas. Precis som Björn Eriksson säger är de olympiska kommittéerna i de nordiska länderna enade i att inte öppna dörren för de två länderna, vilket jag personligen anser känns betryggande att veta.
