Att förlora ett barn – hur man tar sig igenom sorgen
När slutligen glädjen över att ha haft ett barn överväger smärtan av att ha förlorat det.


Efter att ha varit en sörjande mamma i nio år kan jag nu se tillbaka och se hur jag lyckades gå från, "Jag tror inte att jag kan överleva denna övermäktiga smärta" till "Jag kommer alltid att älska och sakna Kevin, men minnena och glädjen över att ha haft honom i 24 år överväger nu smärtan av att ha förlorat honom”.

Att behöva vandra den här vägen av djupaste sorg kan vara det svåraste man någonsin får möta i livet. Tyvärr finns det inga magiska trollstavar eller snabbkorrigeringar. Hur skulle det kunna finnas det? En förälders kärlek till sitt barn är total och ovillkorlig, till skillnad från all annan typ av kärlek. Även om vi inte alltid tyckte om deras handlingar eller val, hade våra barn vår kärlek – och den vacklade aldrig.

Eftersom vi alla är unika varelser, så är även relationen till vårt barn det, det finns ingen mall för hur vi ska sörja eller läka.

Linda Zeliks förlust av sin 24-årige son har givit henne insikter om hur man kan hämta sig från förkrossande sorg. Foto: Privat

Men det finns saker man kan göra för att hjälpa sig själv. Här är några förslag som har hjälpt mig och andra att göra resan genom sorgen lite lättare och mindre skrämmande. Men var beredd, det kommer att krävas lite arbete, endast tidens gång kan inte magiskt läka sorgen.

Ta hand om dig själv

Först och främst måste du ta hand om dig själv. Känn dig aldrig skyldig för att du tar tid till dig själv eller ber om hjälp. Var lika medkännande med dig själv som du skulle vara med en kär vän som går igenom en tragedi. Vad som är till hjälp varierar stort från person till person. Vissa får hjälp av att vara upptagna medan andra behöver avskildhet; vissa mår bra av ett bubbelbad eller en massage, och andra föredrar att träna, medan ännu någon annan behöver tala med en vän. Oavsett hur du finner små andrum från sorgens smärta, så finns det en viktig sak du inte får glömma – att ta hand om din hälsa. Det är viktigt att inte äta för lite eller äta för mycket (särskilt skräpmat). Se till att du dricker vatten; vätskebrist lägger en ytterligare onödig ansträngning på din kropp. Undvik att överdriva koffein och alkohol – vatten eller juice är bäst.

Sömn är oftast ett stort problem, vilket det var i mitt fall. Jag behövde ta sömnmedel de första tre åren. Prata med din läkare eller psykolog om det här är ett problem för dig. Sömnbrist skadar både din kropp och ditt sinne.

Gråt

Undersakatta aldrig tårarnas helande kraft! De är kroppens sätt att frigöra gifter och sinnets sätt att uttrycka starka känslor. Tillåt dig att gråta så mycket som du behöver. Om det gör andra illa till mods, så låt det vara så. Naturligtvis kommer det att finnas tillfällen då det inte passar. Försök då att ”pausa” tårarna tills du kan vara ensam, som i bilen eller hemma. Jag tror jag var lyckligt lottad, för jag hade lätt för att gråta, i omåttliga mängder. Efter en ordentlig ”gråt”, kände jag en viss lättnad från smärtan och ångesten. Vissa människor kan inte gråta, eller kan bara gråta minimalt. Om det är så föreslår jag att du tar hjälp av något som lockar fram tårarna, som till exempel någon speciell musik eller att hålla i något som tillhörde ditt barn. Man kan också prova intensiv träning för att frigöra en del av känslorna.

Kevin Zelik. Foto: Privat, Linda Zelik

Ilska

Ilska är nästan alltid närvarande oavsett under vilka omständigheter ditt barn dog. En förälder borde aldrig behöva mista sitt barn. Vi vill klandra någon, till och med Gud. Hur kunde han ta vårt underbara barn ifrån oss? Vi är ofta arga på oss själva, tänker att på något sätt borde vi ha kunnat förhindra det. Det är normalt och naturligt att ha dessa känslor i början.

Ibland kan det finnas en person som är ansvarig för ditt barns död – antingen av en olyckshändelse eller avsiktligt. Om ilskan mot en särskild person blir överväldigande, särskilt om det går så långt att man vill hämnas, är det allvarligt. Om det blir så ska du söka hjälp och råd så fort som möjligt. Extrem ilska är inte bara skadligt för dig själv, utan fördröjer också läkningen. Det finns ett gammalt talesätt som lyder, ”Att hålla fast vid ilska är som att själv dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö”. Även om det kanske låter konstigt, så är det att släppa ilskan, och till sist komma fram till någon form av förlåtelse, en gåva du ger dig själv - en gåva av frihet. Det betyder inte att du måste göra den personen till din bästa vän eller att du någonsin kommer att glömma, men att ge bränsle till ilskan kan förgöra dig.

Att skriva

Att skriva dagbok kan vara ett bra sätt att tämja virrvarret av tankar som kommer vid stora livstragedier. Det är ett användbart och enkelt verktyg. Själv upplevde jag att skrivandet var ett utmärkt sätt att få utlopp för mina känslor. Jag skrev ner mina tankar och känslor, betydelsefulla drömmar, och även saker som jag ville säga till Kevin. Ingen annan behöver läsa det, så det kan vara osammanhängande och upprepande. Att skriva är också ett sätt att följa läkningsprocessen. När du ser tillbaka, månader eller år senare, kan du se dina framsteg och uppskatta att du kommit dit där du nu är.   

Finns det en Gud?

Inte alla tror på Gud (eller en högre makt) men om man gör det, som i mitt fall, väcks nästan alltid tvivel när man möter tragedier som förändrar hela ens liv på ett sådant här sätt. Jag minns att jag skrek: ”Varför måste Kevin dö när dåliga människor får leva?” Så småningom, när min ilska avtog kom jag att tänka på en bok av Rabbi Kushner, ”When bad things happen to good people” (När dåliga saker händer goda människor). Hans teori var att Gud inte orsakade tragedin, men att han kan vara en källa till styrka efteråt. När jag till slut kunde be igen belönades jag med den tröst och styrka jag då behövde, och fortfarande behöver.

När jag slutligen kunde släppa ilskan fick jag en del insikter som hjälpte mig att se sakerna ur ett bättre perspektiv. Det var bland annat: Jag uppskattar alla de många välsignelser och människor som fortfarande finns i mitt liv, och; Smärtans djup är inte så stort som kärlekens djup; Jag kommer att återse Kevin när det är min tur att gå över till den andra sidan.

Linda Zelik är pensionerad arbetsterapeut. Hennes värld föll samman år 2010 då hon plötsligt förlorade sin 24-åriga son. Efter år av depression, tårar och en lång och smärtsam resa för att läka sitt brustna hjärta skrev hon boken “From Despair to Hope, Survival Guide for Bereaved Parents” (Från förtvivlan till hopp, en överlevnadsguide för sörjande föräldrar) för att hjälpa andra genom sin sorg.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.