Leo Tolstoj (1828–1910) har skrivit den bästa långnovellen eller kortromanen som jag känner till. Ord som ”bästa” är givetvis knepiga, eller snarare paradoxala – de är bestämda i sitt utpekande och samtidigt oprecisa, eller åtminstone oklara, i vad de egentligen pekar ut. Ett sätt att ringa in litterär kvalitet är förstås effekten som orden har på sina läsare. Sedan snart 25 år samlas ett sällskap i restaurang Wasahofs vinkällare. Vi – det vill säga en domare, en virolog, några advokater, en lektor i etik, en författare samt några till – läser en bok, äter gott och vägleds i vinets fröjder av den utmärkte sommeliern tillika lokusägaren. Hundra böcker har det blivit, och om någon bok utmärkt sig i hur starkt den berört sällskapet är det Tolstojs ”Ivan Iljitjs död”. Flera föll ut i gråt. Hur lever vi egentligen? Vad gjorde vi med våra liv? Drömmarna, kärleken. Tolstoj är brutal i sin skildring av en omgivning som är blind för Ivans sjukdom, för hans förestående död och ytterst för livet självt. Frun, barnen, arbetskamraterna, alla har de haft användning för honom, socialt, ekonomiskt – men i övrigt? Det är en gripande berättelse, om svek, om fåfänglighet, om en ihålig och allt för mänsklig vardag, skriven på det samtidigt emotionella och glasklara vis som kanske bara de klassiska ryska författarna förmådde. Den ofrånkomliga ensamheten inför den egna döden blir i Tolstojs hand omöjlig att värja sig mot.
   Tolstoj beskrivs som en komplex person, men även ett sådant epitet går det att säga mycket om. Känsligheten och lyhördheten gör att mottagligheten i sig – i världens alla disparata uttryck – kan bli en högst problematisk historia. Ty endast den som verkligen ser sin omgivning angås av den. Tolstoj brottades med att acceptera livets villkor. Hur människor kunde vara så grymma mot varandra, inte minst, och i femtioårsåldern hamnar han i en djup kris. Nya testamentets Bergspredikan blir den sanning som han faller tillbaka på. Kärleksbudskapet, så vackert och enkelt, och samtidigt så svårt och världsfrånvänt. Hans livsöde är själsligt en dramatisk historia. Han vänder sig bort från sin familj. Han avvisar det skönlitterära skrivandet. Han underkänner kyrka och stat. Ingenting världsligt betyder något mer. ”Hädanefter ska jag aldrig tjäna något styre någonstans.”
   Tack och lov avlider den gamle adelsmannen innan den revolution inträffar som utplånar allt och alla som går emot den.

Ur ”Ivan Iljitjs död”

Ivan Iljitj märkte att han var döende, och han befann sig i ett tillstånd av ständig förtvivlan.
   I djupet av sin själ visste han att han skulle dö, men han kunde inte vänja sig vid tanken, ja, han helt enkelt förstod det inte, kunde inte på villkor förstå det.
   Det där exemplet på en syllogism, som han fått lära sig i Kiesewetters logik: Kaj är en människa, alla människor äro dödliga, alltså är Kaj dödlig, hade under hela hans liv förefallit honom bindande endast vad Kaj angick, men inte beträffande honom själv. Kaj var en människa, en människa i allmänhet, och det var alldeles i sin ordning att Kaj skulle dö, men han var inte Kaj och inte en människa i allmänhet, utan han hade alltid varit ett från alla andra alldeles skilt väsen. Han hade varit Vanja, med mamma och pappa, med Mitia och Volodja, med leksaker, kusk, barnjungfru, sedan med Katenjka, med alla barndomens, gossårens och ungdomsårens fröjder, sorger och förtjusningar. Hade kanske lukten av den randiga guttaperkabollen som Vanja älskat så högt någonsin existerat för Kaj? Hade Kaj kysst sin mammas hand så som han och hade mammas sidenklänning frasat på samma sätt för Kajs öron som hans? Hade Kaj gjort uppror för pirogerna på Institutet? Hade Kaj varit förälskad som han? Kunde Kaj leda ett domstolsförhör?
   Visst var Kaj dödlig och visst var det i sin ordning att Kaj skulle dö, men beträffande mig, Vanja, Ivan Iljitj, med alla mina känslor och tankar, är det en helt annan sak. Det är omöjligt att jag skall dö. Det vore för ohyggligt.
   Så kände han det.
   ”Om jag hade varit bestämd att dö som Kaj, så skulle jag väl ha vetat det, en inre röst skulle ha sagt mig det; men ingenting inom mig har sagt det. Både jag och alla mina vänner har ansett att med oss var det något helt annat än med Kaj. Men se nu!” sade han sig. ”Det är inte möjligt. Det är inte möjligt, men det är så. Hur hänger detta ihop? Hur skall man fatta det?”
   Och han kunde inte fatta det och försökte jaga bort tanken som orimlig, förljugen, sjuklig och ersätta den med andra, riktiga, sunda tankar. Men tanken, och inte blott tanken, utan liksom själva verkligheten i den kom tillbaka och ställde sig framför honom.
   Och han kallade i sin tur och ordning fram andra tankar i hopp att i dem finna ett värn mot denna. Han försökte återvända till gamla tankegångar, som tanken på döden hade drivit undan. Men – besynnerligt nog – allt som förut bortskymt, undanröjt, förintat medvetandet om döden var nu verkningslöst.