Friedrich Hölderlin (1770–1843) tillhör de utvalda – hans poesi sträcker sig bortom det poetiska in i det mest konkreta och verkliga. Poeten, den utvalde, ger ord åt det ordlösa, i den meningen att hans ord inte förblir vid utpekandet utan (åter)ger själva ”det utpekade” sitt eget vara, eller mer lättåtkomligt formulerat: saker och ting får förbli vid sig själva, och förminskas inte till något för någon eller något att bruka, och tyvärr allt mer: förbruka. ”Jag har alltid haft svårt med Hölderlin”, kommenterade DN:s kritiker, på ett tidsenligt samtidigt bombastiskt och ordinärt vis, när ett urval av Hölderlins dikter utkom för några år sedan, i översättning av Aris Fioretos (”Kom nu, eld!”, Ersatz, 2013). Hölderlin är obegriplig, menar kritiker av denna anda. Det enda obegripliga jag för min del kan se i Hölderlins poesi är hur man kan läsa den som obegriplig. Hans poesi är inte mer obegriplig än vad en flod, en himmel eller en beröring är, och kräver man mer av poesin än vad verkligheten ger i sitt ständiga givande (och i vår förundran inför detsamma) gör man nog bäst i att avstå från att läsa poesi. Problemet här är förmodligen vilka kriterier man har för begriplighet, en fråga som även blir en logisk och naturlig beståndsdel i Hölderlins poesi. ”De uppflammande visionerna balanseras av en modern kritisk distans”, skriver en kritiker, till synes välvilligt. ”Kritisk distans” är emellertid inte ett epitet som har någon plats i en världsförståelse av Hölderlins slag. Att vara klartänkt och skärpt är väsenskilt från samtida honnörsord som ”kritisk distans”, liksom avhållsamhet är något annat än impotens, för att uttrycka det något drastiskt och skabröst. Vi tar in ofantligt mer än vad vi kan förklara eller förstå, och detta mottagande sker i varje ögonblick, i den mån vi inte förlorat oss i ett vaneseende. Det poetiska är oförmågan att blunda för detta faktum. Det poetiska är att våga ge plats för detta svindlande; ingen poesi ger sig tillkänna utan lyhördheten. Och ingenting är mer taffligt och dumt, än den kritik som tror sig veta i kraft av ett uttömmande; vi säger våra ord mer eller mindre i en medvetenhet om den tystnad som är ordens förutsättning, källa och djup. Vad är då detta, till synes mystiska, om inte närvaron som sådan? Vad är innerligheten, om inte själva närvaron?
   Poesi är en hemkomst, och vad vi än möter, om det nu är skvaller, vittnesmål, påståenden eller åsikter, vilar floden i det landskap som den flyter igenom. Vi är floden, vi är landskapet, vi är den betraktande och det betraktade – i den mån vi är poetiska.

Ister

Kom nu, eld!
Ivriga är vi
att skåda dagen,
och när prövningen
fått knäna att svikta
kan man ana skogens skri.
Men vi sjunger, komna
från fjärran Indus
och Alfeios, länge har vi
sökt det passande,
utan vingar kan man inte
omedelbart
gripa det närmaste
och nå andra sidan.
Men här vill vi bygga.
Ty floder gör marken
brukbar. Om örter växer
och djuren söker sig till vattnet
om sommaren för att dricka,
beger sig även människor dit.
Men man kallar denne Ister.
Vackert bor han. Pelarnas lövverk brinner
och darrar. Vilda
står de upprätta, intill varandra; därovan
skjuter taket, ett andra mått,
ut från klippan. Så förundras
jag inte över att han
bjudit in Herkules som gäst,
fjärrglänsande, nere vid Olympus,
då denne kom från det varma Isthmos
för att söka skugga,
ty de visade stort mod där borta,
men för andarnas skull behövs
även svalka. Därför tog han sig hellre hit
till källorna och de gula stränderna,
doftande högt däruppe, och svarta
av granskog, i vars djup
en jägare gärna lustvandrar
vid middagstid, då man kan höra
de kådiga träden växa vid Ister,
som likväl nästan verkar
flyta bakåt och som,
menar jag, måste komma
från öster.
Mycket funnes
att säga därom. Och varför är han fäst
just vid bergen? Den andre,
Rhen, rörde sig bort
åt sidan. Floder torkar inte ut
utan skäl. Men hur? Ett tecken behövs,
inget annat, rätt och slätt, så att
sol och måne hålls i samklang, oskiljaktiga,
och det fortgår, dag som natt, och
de himmelska känner värmen hos varandra.
Därför är dessa också
den högstes glädje. Hur kunde han annars
nedstiga? Och gröna som Hertha
är de himmelens barn. Dock tycks mig denne
alltför tålmodig, ej friare
och nästan löjeväckande. Ty då
den dag skall komma
i ungdomen när han
börjar växa, ståtar en annan där
redan stor och likt fölet
tuggar han i betslet, och verkande vida omkring
hör vindarna honom vrenskas,
tillfreds är han;
men hällen behöver slag
och jorden fåror,
föga lockande vore det, utan vila;
men vad floden gör
vet ingen.