Lasse Dahlquist (1910–1979) är ett lika självklart namn för de som känner till honom som det är fullständigt obekant för alla andra – ett öde som för varje år tycks drabba allt fler av klenoderna i vår kultur. Jussi Björling? Jussi vem? ... Vad är det för ett namn? Jenny Lindh? Vem är det? Heidenstam? Almquist? Decennierna går och av dem som folk i gemen för bara ett tiotal år sedan åtminstone kände till vid namn, och som de anade var värda respekt och rent av vördnad, finns ingenting kvar. Vad de åstadkom i sina liv är borta, och detta stannar inte heller vid konstnärliga prestationer. Hur många tjugoåringar av idag känner till Linné? Hur många fyrtioåringar vet vem Celsius eller Berzelius var? Minnet blir allt kortare, bildningen allt mer trång och flack och ersätts med tillfälliga och högst flyktiga stimuli – själva närvaron, tänkandet och upplevandet, tunnas ut. En glömska som slår mot allt och alla eftersom minnet är en kulturell och därmed ”kollektiv” historia. Det vi inte har mött kan vi inte minnas och ännu mindre glömma. Lasse Dahlquist delar försvinnandets öde med många.

Det kan tyckas vara att tänja begreppet litterärt lite väl långt, att ha skådespelaren och vissångaren Lasse Dahlquist som veckans författare. Och visst är han mindre elegant och subtil, mer lättviktig och betydligt fryntligare än Evert Taube, som är den artist som jag närmast vill jämföra honom med. Men allt eftersom tiden går framträder andra värden som liksom ropar på att bli uppmärksammade. Minsta liv blir på en livlös plats än mer anmärkningsvärt, och Lasse Dahlquist, med all sin humor, frejdighet, charmiga naivitet och chosefria tilltal, sin på en och samma gång liksom ödmjuka glädje och sorg, lyser allt starkare och övertygande. Kontrasten mellan då och nu gör att hans vistexter blir än mer pregnanta – och på sitt sätt, angelägna.