En TT-notis, publicerad i Epoch Times den 4 november, hade rubriken ”Ökning av anmälda jaktbrott i höst”. Men bakom siffrorna ryms allt från misstag och felhantering till grova brott. Det skriver landsbygdsbon och jägaren Wolter Stackelberg.
Den oinvigde kan lätt sucka och tänka på galna jägare, särskilt som de antagligen bara läser rubriken och än mindre vet vad som ligger bakom. De ”vet” ju att jägare skjuter kossor i tron att det är en älg eller människor som de misstagit för vildsvin i sitt nattsikte.
Den som verkligen läser vidare får veta att det har anmälts drygt 50 jaktbrott i september 2025, motsvarande cirka 20 fler än samma månad de senaste åren. Men vad är då ett jaktbrott? Jaktbrott är enkelt uttrycket jakt utan tillstånd, jakt på fredat vilt eller jakt med otillåtna metoder. Rent praktiskt kan det handla om att ett vilt skjuts på fel sida om en fastighetsgräns, att vilt med horn skjuts trots att det inte är lovligt eller att vilt skjuts med felaktig kaliber. Ofta handlar det om misstag men är likväl ett brott.
Grovt jaktbrott är tjuvjakt på stora rovdjur, organiserad tjuvjakt eller i vissa fall vapenbrott. Det här är medvetna brott och genomförs inte sällan av mindre nogräknade personer, någon som i dagligt tal näppeligen skulle kunna benämnas som jägare. Grovt jaktbrott ligger kanske närmare begreppet jaktbrott i allmänhetens medvetande.
Relaterade brott kan vara att inte polisanmäla en viltolycka, vilket man är skyldig att göra. Det kan även handla om annan olovlig fällning av vilt. Även brister eller uteblivet eftersök på skadat vilt faller under denna kategori.
Delar av rättssystemet har i några uppmärksammade fall försökt bygga uppfattningen om jägarkårens oärlighet genom åtal på ytterst tvivelaktiga grunder.
Det är svårt att få fram exakt statistik. Under de senaste tio åren har cirka 150 personer åtalats för jaktbrott och knappt hundra har fällts. Det mesta tyder på att det är i kategorin ”relaterade brott” man hittar flest misstankar om jaktbrott som en följd av felaktigt hanterade viltolyckor.
Den som jagar måste, förutom jägarexamen, årligen lösa ett ”jaktkort” hos Naturvårdsverket. För innevarande jaktår har det lösts cirka 260 000 jaktkort, vilket i stort sett motsvaras av antalet aktiva jägare ute i landets skogar, fjäll, vattenområden och åkermarker. Med en genomsnittlig tid om tio dagar i skogen per år levererar jägarna gott och väl 2,5 miljoner jaktdagar – varje år.
Polisen kan dra in en vapenlicens av flera anledningar, vilket är något av en fasa för alla jägare – en jägare utan vapen är en stympad person. En jägare utsätter sig inte för risken att få sina vapenlicenser indragna.
Delar av rättssystemet har i några uppmärksammade fall försökt bygga uppfattningen om jägarkårens oärlighet genom åtal på ytterst tvivelaktiga grunder.
I det mest omskrivna fallet satt en medelålders och välkänd man i häkte under drygt en månad, varav en vecka i fyllecell med fulla restriktioner. Han visades upp i media handfängslad iklädd fångkläder. När väl rättegång hållits blev domen ett svidande nederlag för åklagaren med kommentaren att åtalet var så dåligt att den åtalade inte behövt biträde för att göra sin rätt hörd. Media visade ett måttligt intresse för utfallet.
Kunskapen om livet på landet i allmänhet, jakt och viltvård i synnerhet, är behäftat med stora kunskapsluckor. Det bekräftas av dessa rättsfall, medias publiceringar och inte minst rubriksättning.
Det är många som vill smutskasta våra jägare men den bilden, som kommunikatörerna säger, måste korrigeras.
Wolter Stackelberg
Jägare
