Stormakternas intresse för Grönland handlar om läget och naturresurserna. Det har uppstått en klimatkolonialism sedan isen dragit sig tillbaka. Grönland är en guldgruva: sällsynta jordartsmetaller, uran, kritiska mineraler och möjligheter till olje- och gasfyndigheter. När Trump säger att Grönland behövs för säkerhetspolitiken försöker han avpolitisera sitt intresse för naturresurserna.
Kolonialismen har stärkt sin roll i världspolitiken. Den klassiska kolonialismen kännetecknas av tre faktorer: extern makt som kontrollerar ett annat land, naturtillgångar som utvinns eller reserveras för den externa maktens intressen och sist men inte minst, den lokala befolkningens politiska självbestämmande begränsas. Vi känner igen mönstret i Sverige när EU och regering och riksdag vill att våra naturtillgångar ska användas för andra länders syften. Men det är lite i jämförelse med den utmaning som Grönland står inför: stormakter som slåss om att ta över ön och köra över befolkningen. Tidigare var ön en dansk koloni, i dag pådyvlad strategisk och ekonomisk kontroll trots formellt självstyre. När nu Donald Trump i allt tydligare ordalag strategiskt upprepar att USA måste äga Grönland är utsattheten stor bland befolkningen. Även om Danmark och flera EU länder bestämt motsätter sig att USA ska ta över styret av Grönland så är intresset minst lika stort bland grönlänningarnas supportrar att också exploatera öns naturtillgångar. Befolkningens utsatthet är enorm och deras makt ingen.
Budskapet från befolkningen är tydlig:”Vi vill inte bli uppköpta av USA – men vi vill inte heller bli överkörda av Danmark.” Befolkningens gemensamma krav är: självbestämmande, respekt och att grönländare själva avgör sin framtid. Det finns en bred politisk och folklig konsensus: Grönland ska inte bli amerikanskt, och uttrycket att bli ”köpt” eller kontrollerat upplevs som respektlöst och hotande. Grönländarna riktar sin kritik åt två håll: mot USA:s tydliga försök att utöva sin maktposition för att erövra deras land, samt mot Danmark som hanterar relationer med Nato, USA och Kina utan förankring hos de grönländska politikerna. Det finns dock en vilja till samarbete med USA och andra länder, men på egna villkor, inte genom att förlora sin suveränitet. Grönlands politiska ledare, från samtliga större partier, har tydligt avvisat USA:s ”Grönland är vårt”. De säger att ”vi är inte till salu” och ”vi vill inte bli amerikanska medborgare”. Opinionsundersökningar visar också att över 80 procent av grönländarna inte vill att Grönland ska bli en del av USA – endast en mycket liten minoritet ser det som positivt.
