Protesterna i Iran är de allvarligaste på länge. Ett tecken på hur brett motståndet är, är att köpmännen och handlarna deltar i protesterna. Men regimen, en religiös och teokratisk diktatur som kräver blodspillan för att lämna över makten till folket, är stark. Och än så länge har det inte flutit tillräckligt mycket blod för att den religiösa makten ska vackla, skriver Johan Westerholm.

Oroligheterna i Iran beskrivs som de allvarligaste mot den iranska regimen sedan protesterna 2022. Upproren 2022, som intensifierades efter Mahsa Jina Aminis död, var en massiv proteströrelse ledd av kvinnor som vägrade bära den obligatoriska slöjan (hijab). Dessa protester beskrevs i såväl Iran som i den iranska diasporan i utlandet som den mest kraftfulla folkresningen någonsin i landet sedan den islamiska revolutionen 1979. Aldrig tidigare hade oppositionen varit så nära att samlas i en resning mot makten. Många exiliranier, som vanligtvis inte deltagit i stöddemonstrationerna i till exempel Sverige, vågade sig för första gången ut på gatorna och ville omaskerade visa sitt stöd till oppositionen. För första gången trotsade de öppet regimens verktyg i form av konsulattjänstemän och flyktingspioner som har sin fasad i shiamuslimska moskéer och kulturcentrum runt om i Sverige. Den här strukturen har byggts upp och möjliggjorts med hjälp av bland annat de kravlösa bidrag som betalas ut via det svenska civilsamhället. Men än en gång kunde makten, det religiösa rådet, slå ned upproret och fängsla, tortera och döda upprorsmakarna.

Denna gång är protesterna ännu kraftigare och mobiliserar ännu fler. Irans politiska landskap är en mosaik av olika särintressen: köpmännen i basarerna, det shiitiska prästerskapet, Väktarnas råd som godkänner och diskvalificerar politiska kandidater, revolutionsgardet, de andra väpnade styrkorna, presidenten och regeringen. Inte sällan representerar de konkurrerande eller motsatta intressen.