Det är med ett tungt hjärta jag tar mig an att skriva dessa rader. När samhälleliga och kulturella tragedier sammanfaller med mer personliga och nära upplevelser, blir tillvaron lätt en övermäktig historia. En närståendes själsliga kris, som kulminerade i ett självmordsförsök, samt en ofrivillig inblick i hur psykvården ser ut i dag, tillsammans med rubriker om ett kvinnomord utfört i hemmets härd, inför offrets barn, eller nyheten om en försvunnen ung svenska, som hittas styckad, i ett mord utfört av en sinnessjuk man som man inte skyddat oss ifrån utan släppt på fri fot, trots att varningsklockor dånat i flera år, tvingar fram den enda rimliga slutsatsen: Någonting är allvarligt fel på vårt samhälle, och det kan inte fortsätta på det här viset.

Låt oss börja med psykvården. En ung kvinna med panikångestattacker, självskadebeteenden (skär sig) och självmordstankar hamnar för tredje gången på akuten. Denna gång har tankarna lett till handling, och hennes liv räddas på intensivvårdsavdelningen. Dagen efter flyttas hon till en låst psykiatrisk avdelning, och två dagar senare är hon utskriven. Hon får med sig ett recept på medicin, som kan lindra den ångest som alltså kortsluter hennes psyke och som får henne att vilja dö och ingenting annat än dö. ”Ta det vid behov”, säger psykiatrikern. ”Vi finns här om du behöver oss”, lägger psykiatrikern till. En närstående till patienten har invändningar, men får veta att praxis ”i fall som detta” är att skicka hem patienten. ”Ingen blir frisk av att stanna på avdelningen”, säger psykiatrikern. Man kan inte heller frihetsberöva folk hur som helst, förklarar psykiatrikern, och patienten har ju berättat att hon ångrar sitt självmordsförsök och att hon ”känner sig bättre nu”. Den närstående invänder att detta säkert är riktigt när patienten är sig själv, men att när hon hamnar i det där kortslutna tillståndet inte över huvud taget vill ta någon medicin (alternativt alltihop, för att dö), men psykiatrikern skakar på huvudet, han har ingenting mer att tillägga; praxis är praxis, förstår man.