Julio Cortázar (1914–1984) tillhör en riktning inom litteraturen som gör författaren, språket och själva skrivandet till huvudsaken. Verkligheten får träda tillbaka för å ena sidan fantasin, leken och ett fokus på formen, på estetik, och å andra sidan för en ofta ensidig och olycklig upptagenhet med det subjektiva, med jaget och självmedvetenheten överlag. Paradoxalt nog blir fantasin, det fantastiska, desto viktigare inom denna litteratur. Det är som att gränserna måste sprängas för att inte jaget ska känna sig instängt i sig självt. Liksom sin landsman och frände inom denna fantastiska genre, Jorge Luis Borges, är Cortázar fantasirik, associativ och träffsäker, men där Borges är en förtätningens mästare öser Cortázar gärna på. Borges skulpterar sina texter utifrån en uttänkt idé, medan Cortázar mer bygger fritt och associativt utifrån en ritning som läsaren kanske inte ens kan ana. För den ene är det lekfulla, och valet av form, någonting högst allvarligt, medan det för den andre ofta liknar att leka och fabulera för sakens egen skull. ”Till författarens förtjänster hör att han inte går att identifiera”, skriver en litteraturkritiker om Cortázar, och ”det är som att han uppfann sig själv på nytt”. När viljan att uppfinna sig själv blir legio riskerar den att bli tröttsam, men hos Cortázar dras man ofta med, och störs man inte av att inte kunna lokalisera avsikten med det energiska berättandet kan läsningen bli både njutningsfull och hisnande. Det liknar att läsa Gabriel García Márquez, men utan dennes lättillgängliga frihet, i form av inte minst berättarglädjen. I det här publicerade avsnittet slås en personlig tråd an, där motstridiga och undflyende känslor samsas – oro, rastlöshet, skuld och nostalgi. En klarsyn ges som inte ger några svar, som inte erbjuder förlikning, men som samtidigt imponerar i sin språkliga styrka, i sitt intensiva försök att övertyga, trots att övertygelsen inte tycks landa i någonting annat än möjligen sorg. Det kan kanske läsas som en självkritik – varför skriver man? För att undkomma drömmarna, genom att tala om dem? Skrev man, för att slippa leva?
Den ständigt rökande argentinske författaren år 1967. Fotografi av Sara Facio (1932–2024). Foto: Wikimedia Commons
Ur ”Där men var, hur”












