När ungas oro växer och språket för livets stora frågor tunnas ut, vill professor Katarina Westerlund stärka den existentiella hälsan. Hon ser goda möjligheter – om vuxna vågar tala om mening, död och framtid i vardagen.
Innan Katarina Westerlund valde forskarbanan arbetade hon som fysioterapeut. Långa patientmöten gav stort utrymme för samtal, men med tiden kände hon att det hon gjorde inte räckte till.
– Den holistiska syn på människan och hälsan som jag ville ha var svår att upprätthålla i den moderna sjukvården. På sjukhuset där jag arbetade hade man en mer mekanistisk syn på människan, säger hon.













