Framtidens klassklyfta går mellan dem som får jobba och dem som inte får det. Genom att stimulera utbildning i bred skala utan att säkerställa faktisk efterfrågan har vi skapat en form av centralplanering som nästan alltid skapar både överskott och brister. Kortare arbetstid eller andra lösningar som gör oss mindre beroende av heltidsarbete är en lösning.
Jag har alltid tänkt att klassklyftor är acceptabla, så länge de som befinner sig längst ner ändå har det riktigt bra. Jag minns hur stolt min mamma var över att ha kommit till Sverige, möjligheternas land, där hårt arbete kunde ge vem som helst möjlighet att göra en klassresa. För mig hänger det ihop, att det ska löna sig att vara flitig och göra rätt. Problemet uppstår när det plötsligt inte längre gör det, och människor längst ner tappar möjligheten att påverka sin situation.
Arbetslösheten i Sverige är hög och arbetsmarknaden känns mer stängd än någonsin. Utbildning, erfarenhet eller goda referenser verkar ofta inte spela någon roll. Omskolar du dig är platserna redan tillsatta innan du ens är klar med utbildningen. För min generation är det en karg verklighet där det tyvärr inte alltid lönat sig att göra rätt.
