Bokförlaget Modernista har gett ut Aischylos dramer – vi läser ett av dem: ”Den fjättrade Prometheus”. Det är en tragedi om vad vi förmår att utstå, om vi är stolta över våra gärningar och har hopp om vår framtid – en pjäs som får oss att reflektera över människans egenart.

Prometheus är en intressant gestalt i grekisk mytologi, inte minst för att det var han som gjorde människan till människa. Han var en titan och bror till Epimetheus; den sistnämnde gav positiva egenskaper till varje djurart. När brodern skulle ge en sådan egenskap till människan hade han ingen kvar att ge henne. För att råda bot på detta stal Prometheus elden från gudarna och gav den till människan. Elden är en metafor för människans gudomliga medvetenhet, med vilken hon höjer sig över sina jordiska villkor.

Av gudarna uppfattades Prometheus handling som en allvarlig förbrytelse, och Zeus dömde honom till att vara fjättrad vid en klippa och låta en fågel hacka ut hans lever, som sedan växte ut igen. Att mänsklig kunskap härstammar från att överträda en gudomlig ordning känner vi igen från berättelsen om Adam och Eva. Överlag är kunskapens avhängighet av lidande en av mytologins återkommande arketyper – vi ser den i fornnordisk mytologi, där Oden hänger sig i världsträdet för att vinna kunskap, och i buddhismen, där Buddha måste möta fattigdom, åldrande och död på vägen mot upplysning.