För första gången någonsin finns Claire de Duras franskspråkiga roman ”Ourika” (1823) i svensk översättning, gjord av Vanja Södergren. Det är en hjärtskärande historia om en slavättling som får tillbringa sin barndom i den franska aristokratin, för att till slut nå insikt om sitt mörka ursprung.

Hade sannolikheten, som vi ibland tar för ödet, fått ha sin gång, skulle Ourika ha tillbringat sitt liv som slav. Detta förhindrades av att en fransk adelsman drabbades av medlidande för en skrikande tvååring som förts ombord på ett slavskepp. Han friköper barnet och ger henne till sin faster, benämnd som Madame B, som ombesörjer det lilla barnet som vore hon hennes egen dotter. Under sin barndom lever Ourika omedveten om sin härkomst och sitt yttre. Allt förändras när hon hör ett samtal som Madame B har med en väninna, där de vädrar sin oro över hur det kommer att gå för flickan och spår en framtid i ensamhet. Det blir som att Ourika hört en självuppfyllande profetia om sitt liv, och efter den dagen kommer hon inte att återse lyckan på lång tid, och när hon väl återfinner den är den inte i jordisk form.

I bokens efterord, skrivet av dess översättare Vanja Södergren, poängteras att ”Ourika” är aktuell i vår egen samtid genom intresset för kolonialism och diskriminering. Så sett är det förvånande att romanen först 2025 ser dagens ljus i en svensk språkdräkt. Samtidigt – vilket Södergren också kommer in på – rimmar Ourikas livskänsla och världsåskådning illa med vår samtids tilltro till politik.