Att peka på brister i samhällsbygget kan vara behäftat med fara. Else Kleen, journalisten och författaren som flitigt agiterade för de vilsegångna bland oss, hamnade i det fängelse som hon önskade reformera.
Debatten om brott och straff är på intet sätt ny. Redan på 1930-talet konstaterade en del tänkare i opposition mot rådande föreställningar att det är en ”primitiv och enfaldig föreställning” att se straffet som vedergällning. En som drev denna inställning med emfas var Else Kleen (1882–1968), en dåtida känd kvinnlig skriftställare, gift med socialminister Gustav Möller.
Else Kleen agiterade i både reportage och böcker. Hon blev en betydelsefull opinionsbildare vars idéer ledde till reformer inom såväl psykiatrin som fångvården. Det som gjorde att hon kom i direkt konfrontation med rådande föreställningar om fångvård var hennes roll i boken ”Gröna ön”, som skildrar livet i fängelset på Långholmen, och som kom ut på Bonniers förlag 1939. Boken fick inte ges ut i Sverige med Bruno Poukka som författare. Då gick Else Kleen in och skrev ett förord.