Talmannens roll vid regeringsbildning är inte att maximera något partis preferenser. Enligt regeringsformen samråder han med partiledarna och vice talmännen och föreslår en statsminister. Förslaget godkänns om inte mer än hälften av ledamöterna röstar emot. Talmannen har stort handlingsutrymme i val av kandidat och ordning. Uppgiften är att finna en lösning som kan tolereras av riksdagen. Om fyra förslag avslås ska nyval utlysas.
Efter valet 2026 har inget regeringsalternativ samlat tillräckligt stöd. Andersson prövades och fälldes den 15 oktober. Thand Ringqvist sonderade därefter förutsättningarna för en mittenregering med Andersson som statsminister. Stöd saknades. Att talmannen ändå låter riksdagen rösta om Thand Ringqvist avför politiskt ett spår som partierna själva beskrivit som dött. Genom att koppla sondering till votering hålls tempot och trycket uppe, som talmannen anfört med hänvisning till 2018. Klarheten tvingas fram i kammaren i stället för att lämnas kvar i presskonferenser och taktiska utspel.
Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg kallar beslutet “helt knäppt” och invänder att riksdagen ska rösta om en kandidat som inte vill bli statsminister, med ett underlag som inte existerar. Han har också menat att Norlén skyndar på processen och att tystnaden bland de rödgröna partierna kan vara ett tecken på att de arbetar för att hitta lösningar. Invändningarna missar poängen. De rödgröna partierna har haft en hel mandatperiod på sig att förbereda ett gemensamt alternativ. Att de ändå inte lyckades samla stöd beror inte på brist på tid, utan på att de röda linjerna fortfarande blockerar. Lindbergs tolkning av tystnaden som tecken på konstruktivt arbete är spekulativ; den kan lika gärna spegla fortsatt ovilja att ge upp de linjer som hittills gjort en lösning omöjlig.
