Elevers koncentrationssvårigheter och vantrivsel kan inte förklaras enbart med diagnoser. Skolan måste i stället granska sina egna metoder, relationer och undervisning – och förbättra stödet, skriver specialpedagogen Anna Insulander.
”Skolan fungerar fortfarande inte”, utbrister Kristin Kaspersen i ”Skavlan och Sverige” (SVT den 3 oktober) apropå ökningen av adhd-diagnoser. Dystra Pisa-resultat och alltför många elever utan gymnasiebehörighet ger goda skäl att hålla med. Men det som nu tydliggörs i adhd-debatten öppnar för nya synsätt bland oss som arbetar i skolan som kan gynna både eleverna och oss själva.
I ”Skavlan”-studion påminner Johan Bengtsson, psykiater och forskare, om att adhd inte är någonting som objektivt går att ”hitta” i en människas hjärna – att det är en beskrivande diagnos som inte ger någon förklaring till olika svårigheter. En adhd-diagnos kan därför inte förklara varför Bingo Rimér har svårt att komma i tid, varför Kristin Kaspersen pratar mycket eller varför framlidna Lill-Babs lämnade efter sig massor av kläder med prislappen kvar. Lika lite kan det förklara elevers bristande koncentration och svårigheter att följa regler.
Psykiatern Behroz Dehdari uttrycker det på följande sätt: ”Att påstå att ’jag tappar fokus [...] på grund av min adhd’ är varken sant eller falskt. Det är ett cirkelresonemang [...] Det är som att säga att anledningen till att man har huvudvärk är att man har ont i huvudet.”
Diagnoser som adhd är beskrivningar. De ger inte de implicita biokemiska orsaksförklaringar som vi så länge har tagit för givna. Därför är det dags att på allvar utforska andra orsaker till elevers svårigheter och vantrivsel i skolan. Vi bör noggrant syna vår egen verksamhet och vad som händer med våra elever där. Om fokus skiftas från tankar om något ”underliggande” i elevens biologi till skolans rutiner, metoder, relationer och undervisning – eller avsaknaden av detsamma – har vi dessutom stora möjligheter att påverka resultatet. Med ägandeskap över både tänkbara förklaringsmodeller och utforskandet av pedagogiska ”behandlingsvägar” kan skolpersonal dessutom erövra välbehövlig självaktning och arbetsglädje. När lärarna mår bra spiller det över på eleverna.
Kristin Kaspersen igen: ”Vi måste hitta ett sätt för alla barn att få hjälp.” Ja, det måste vi! Och så länge elevers svårigheter förklaras med en beskrivning riskerar de att gå miste om rätt stöd. Orsakerna till elevers svårigheter, gränslösa agerande och motvilja mot skolan behöver i första hand sökas utanför snarare än inom individen. Lösningarna står att finna i lärarnas synsätt och vår tro på vad som är möjligt. De finns i vår pedagogiska kreativitet, i vårt mod att pröva oss fram och i professionaliteten att hantera konsekvenserna av våra resultat. De finns i vår envisa vilja och strävan att få se elever – på sina alldeles egna villkor – växa framför våra ögon.
Anna Insulander
Specialpedagog och skribent
