Om Sverige väljer att överimplementera EU:s nya direktiv om energiprestanda riskerar hushållen att få ett nytt ansvar på sina axlar: egen elproduktion. Bakom idén om självförsörjning döljer sig en djupare förskjutning i ansvar från det gemensamma till individen.
EU:s nya direktiv om byggnaders energiprestanda innebär att medlemsländerna successivt ska införa krav på solpaneler på nya byggnader, men med utrymme för undantag där det inte är tekniskt eller ekonomiskt rimligt. Hur detta tolkas nationellt är avgörande. Om Sverige väljer en återhållsam och rationell implementering behöver det inte innebära ett tvång. Men vårt lands historia av myndighetsaktivism och överimplementering väcker viss oro.
Jag diskuterade nyligen med en god vän ett alternativ till generella solcellskrav. Vännens tanke var att varje hushåll borde producera lika mycket el som det gör av med, oavsett hur. Det skulle i teorin kunna lösas genom solpaneler på tak, fasader eller genom andelsägande i en gemensam sol- eller vindpark. Förslaget säger en del om hur föreställningen om självförsörjning normaliserats. Det finns trots allt i dessa orostider allt fler röster som pekar på självförsörjning som lösningen på många dilemman.