Epoch Times uppmanar: ”Var(g) med i debatten …” ”Naturen behandlas som om den var kriminell”, lyder rubriken till en debattartikel i nummer 27. Dessutom skrivs om varg och tjuvjägare i nummer 28. Debatten om vargens vara eller icke vara innehåller en del ömma punkter, som direkt manar till en reaktion, skriver fil.dr Jaro Pleva.
Officiella siffror uppger att antalet vargar, exempelvis i norra Värmland, har sjunkit drastiskt de senaste två åren, från 130 till 45, alltså med 85 individer. Charlotte Swanstein menar utan vidare bevis, att ”Vargstammen har mer än halverats genom illegal jakt”.
Situationen oroar både myndigheten Naturvårdsverket, forskare på Viltskadecenter vid Grimsö forskningsstation, och inte minst Svenska Rovdjursföreningen, som uppmuntrar till angiveri med en belöning på 250 000 kronor för tips om illegala vargjägare. Varifrån kommer egentligen de pengarna? Vargens beskyddare är tämligen överens om att orsaken till minskningen är jakt, både licensjakt och särskilt illegal jakt.
Med exemplet Norra Värmland skulle det betyda, att någon eller ett fåtal illegala jägare skulle ha skjutit uppemot 40 vargar per år de senaste två åren, utan att åka fast. Det säger sig självt att själva antalet är galet högt, vilket alla som har intresserat sig för hur jakten går till för att lyckas fälla ens en enda varg klart inser. Påståendet att orsaken till färre vargar (i norra Värmland) är illegal jakt är således totalt orealistiskt, ogenomtänkt och gripet ur luften.
Hela debatten tyder snarare på att stadsmänniskor inte har en aning om hur naturen fungerar och tror att man kan bestämma var vargen ska hålla till för att uppfylla myndigheternas föreskrifter. Dock vet vargen ingenting om dessa och gör som han vill eller måste för att överleva. Blir det för lite mat så dukar en del vargar under närmaste vinter, eller vandrar ut till andra revir. Dessutom föds färre valpar vid matbrist.
Att vargen är en hotad art är likaså helt utan grund.
Det är slående att ingen av vargens beskyddare ens nämner den mest naturliga förklaringen, nämligen brist på mat, vilket i vargens fall i Sverige är främst älgen, om vi bortser från får och liknande offer. Så fungerar det nämligen i naturen – blir det en minskning av rådjursstammen så går även antalet lodjur tillbaka. Sorkrika år blir det många rävar och tvärtom, och så vidare.
Magnus Orrebrant, generalsekreterare på Svenska Rovdjursföreningen påpekar att ”vargpopulationen har minskat tre år i rad” – precis som älgstammen.
Vi har i hela landet cirka 375 vargar, och antalet ska enligt beslut reduceras till 170. Enligt Svenska Rovdjursföreningen är i stället cirka 2 000 vargar ”en lämpligare populationsstorlek”. Om det nu är matbristen som är orsaken, och 375 vargar inte hittar tillräckligt med mat på grund av älgstammens nedgång, hur ska 2 000 vargar kunna överleva? Det är märkligt hur det kan bli så fel i så pass många organisationer och myndigheter. Kan förklaringen vara att det är beslutsfattare i större städer som styr, som inte har en tanke på hur naturen fungerar? De vill bara bestämma hur många vargar vi ska ha, därmed basta. Följderna av deras hänsynslösa – och inkompetenta – beslut får folket i glesbygden bära.
Ett annat påstående utan underbyggnad i verkligheten, som ständigt återkommer, är faran för inavel vid för lågt antal vargar. Jag minns att man för några år sedan undersökte alla fällda vargar för att se om de visade tecken på inavel. Inte i ett enda fall har man sett sådana tecken, vargpopulationen kunde förklaras genetiskt frisk. Undersökningen har inte lämnat några spår hos vargvännerna, då de fortsätter prata om inaveln. Att vargen är en hotad art är likaså helt utan grund.
Man kan kanske komma närmare lösningen på frågan och samtidigt spara pengar genom att lägga ner dysfunktionella myndigheter och andra organisationer, styrda av inkompetenta aktivister och fanatiker.
Jaro Pleva fil.dr Hagfors