Svensk sjukvård håller ofta hög kvalitet när patienter väl får hjälp, men vägen dit präglas av köer, byråkrati och politisk detaljstyrning. I stället för symboldebatter om privata försäkringar behövs en större reform med obligatorisk försäkring, nationell finansiering och ökad konkurrens, skriver distriktsordförande för Medborgerlig Samling Stockholm, Henrik Isaksson.
Dagens Nyheter avslöjar att S-ledda Stockholms stad erbjuder sina toppchefer privata sjukförsäkringar. Samtidigt vill Socialdemokraterna förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar. Detta blir så klart till ett politiskt besvärande hyckleri, men det mer betydande problemet är att vårt offentliga vårdsystem inte levererar tillräcklig tillgänglighet.
I DN:s artikel beskrivs det som ett problem att privata vårdförsäkringar gör att vissa kan betala sig förbi köer. Det verkliga problemet är dock att alla andra tvingas köa. 2025 rapporterade Vårdföretagen att över 206 000 patienter har väntat längre på specialistvård än vårdgarantins 90 dagar.
När du eller jag väl får vård håller den ofta mycket hög kvalitet. När jag har pratat med vårdpersonal i Stockholm eller mött stockholmare som väntat i månader på operation, blir det tydligt att problemet inte främst är brist på pengar, utan handlar om ett system som håller tillbaka proffsen.
Den svenska sjukvården är i grunden ett politiskt styrt och regionalt fragmenterat vårdmonopol. 21 regioner fattar beslut om organisation, prioriteringar och resurser. Den administrativa överbyggnaden i svensk sjukvård har vuxit kraftigt. Mellan 2010 och 2020 ökade antalet administratörer i regionerna med cirka 36 procent, medan antalet läkare ökade med 15 procent och sjuksköterskor med endast 1 procent. Hur känns det för dig som skattebetalare?
Privata sjukvårdsförsäkringar har vuxit fram som en parallell lösning för dem som har råd eller erbjuds en via arbetsgivare. Jag har själv en sådan. I praktiken betalar jag dubbelt för min vård: först via skattsedeln och därutöver via en försäkringspremie.
Att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar är som att förbjuda brandsläckare för att brandkåren inte hinner fram. Det löser ingenting!
Ett sådant system skulle göra dagens kompletterande sjukvårdsförsäkringar helt överflödiga.
2006 genomförde Nederländerna en genomgripande sjukvårdsreform. Det tidigare systemet ersattes med en obligatorisk sjukvårdsförsäkring för hela befolkningen. Det holländska systemet bygger på att alla medborgare omfattas, samtidigt som försäkringsgivare och vårdgivare tillåts konkurrera. Staten sätter ramarna men politiker detaljstyr inte verksamheten längre.
Systemet kombinerar universell täckning, fri etableringsrätt för vårdgivare och konkurrens mellan försäkringsgivare. Tillgängligheten till vård är väsentligt bättre än i Sverige. OECD har visat att den nederländska sjukvården konsekvent placerar sig i topp vad gäller patientnöjdhet och tillgänglighet, trots att kostnadsnivån är jämförbar med Sveriges.
Det avgörande är att finansieringen är obligatorisk och solidarisk, samtidigt som produktionen är professionell och konkurrensutsatt. Modellen kan kombineras med en självrisk och ett högkostnadsskydd. Det skulle stärka kostnadskontrollen utan att göra avkall på trygghet.
Sverige behöver en motsvarande systemreform. Alla förtjänar en egen privat sjukvårdsförsäkring. Låt försäkringsgivare verka under statlig reglering, låt regionerna gå i graven och låt ersättningen följa patienten i stället för politiska budgetramar. Den administrativa överbyggnaden och den politiska klåfingrigheten skulle minska dramatiskt.
En sådan reform måste utredas och sannolikt genomföras stegvis. Erfarenheter från bland andra Nederländerna och Schweiz visar dock att system kan reformeras utan att skapa vårdkaos. Ett första steg vore att staten tar över ett samlande finansieringsansvar från regionerna. Regionskatten sänks i motsvarande grad och ersätts av en obligatorisk statlig sjukvårdspremie som administreras via skattesystemet.
Befintliga vårdgivare, såväl offentliga som privata, fortsätter att verka, men får sin ersättning av försäkringsgivare under nationell reglering i stället för i regionala budgetprocesser. Regionernas politiska uppdrag inom hälso- och sjukvården avvecklas och ersätts av en nationell tillsyns- och regleringsmyndighet. Inga vårdcentraler stängs över en natt. Styrningen flyttas från politiska nämnder till proffsen och tydliga försäkringskontrakt.
Ett sådant system skulle göra dagens kompletterande sjukvårdsförsäkringar helt överflödiga, eftersom alla redan omfattas av en effektiv försäkringslösning. Då försvinner incitamentet att ”köpa sig före” eftersom köer inte längre är systemets normaltillstånd.
Jämlik vård handlar inte om att alla ska vänta lika länge. Det handlar om att alla ska få vård i tid. I dag försvarar de flesta riksdagspartier det politiskt styrda och regionalt fragmenterade sjukvårdssystemet som orsakar köerna. Etablerade politiker föreslår fler vårdplatser, höjda skatter och bättre samordning. Det är halvmesyrer inom ramen för det befintliga systemet.
Det är dags att inse att ett system byggt och administrerat av karriärpolitiker och byråkrater aldrig kommer att kunna leverera effektiv vård i tid med hög patientnöjdhet. Så länge finansiering, styrning och produktion utformas politiskt kommer problemen att bestå.
Snabb, effektiv och jämlik vård är inte en utopi. Den finns redan i andra europeiska länder. Frågan är om svenska politiker är beredda att ompröva det system som i dag skapar köer och producerar byråkrati.
Ska vi fortsätta med vårt dysfunktionella politiska sjukvårdssystem eller våga reformera det i grunden för att skapa något radikalt bättre?
Henrik Isaksson
Ordförande Stockholmsdistriktet Medborgerlig Samling
