När lagstiftning om tvångsomhändertaganden skrivs om krävs starkare rättssäkerhet. I stället läggs nu ett förslag som ger socialtjänsten fler befogenheter, vagare grunder som ”destruktivt beteende”, och en snäv remisstid. Med bristfälliga underlag ökar risken för felaktiga beslut och separationer som blir långvariga. Det skriver socionomen Marie Larsson.
Regeringen vill införa en ny lag om omhändertagande av barn och unga. Ambitionen att stärka barns trygghet är viktig, men lagförslaget riskerar att få motsatt effekt. Det kan leda till fler felaktiga omhändertaganden, svagare rättssäkerhet och permanenta separationer som strider mot både barnkonventionen och Europakonventionen. Rätt barn ska omhändertas – på rätt grunder och genom rättssäkra processer.
Ivo och JO har under lång tid riktat omfattande kritik mot socialtjänstens handläggning. Bristerna gäller dokumentation, bevisvärdering, proportionalitet och barnrättsperspektiv. Trots detta vill regeringen ge socialtjänsten utökade befogenheter utan att först säkerställa att beslutsunderlagen håller tillräcklig kvalitet. Principen garbage in, garbage out gäller även myndighetsutövning: bristfälliga utredningar leder till bristfälliga beslut. Ändå kan dessa ligga till grund för tvångsomhändertaganden, umgängesbegränsningar och vårdnadsöverflyttningar som i praktiken blir permanenta.
I dag har barn över 15 år rätt att själva begära att vården ska upphöra. Det är en av få möjligheter barn har att initiera en rättslig prövning. Barn förväntas ta ställning i en av de mest långtgående frågor som finns: vårdnadsöverflyttning. Ett barn som inte anses moget nog att rösta förrän vid 18 års ålder ska alltså fatta beslut som kan innebära en livslång separation från sin familj. Det är en motsägelsefull och orimlig ordning.
Svensk forskning visar att socialtjänstens anknytningsbedömningar ofta saknar vetenskaplig grund. Studier ledda av professor Pehr Granqvist och konsensusyttrandet ”Attachment goes to court” slår fast att sådana bedömningar inte bör användas som beslutsunderlag. Trots detta fortsätter de att spela en central roll i beslut om tvångsvård och vårdnadsöverflyttningar. Samtidigt konstaterar statliga utredningar att socionomutbildningen inte ger tillräcklig kompetens för de komplexa och rättsligt avancerade uppgifter som socialtjänsten förväntas utföra. Psykologer och andra professionella hörs sällan.
Om underlaget är bristfälligt blir också beslutet bristfälligt.
Lagförslaget öppnar för att barn ska kunna omhändertas på grund av ”något annat destruktivt beteende”. Formuleringen är vag och riskerar att omfatta beteenden som i själva verket är symtom på funktionsnedsättning eller bristande stöd från skola och samhälle. Att omhänderta barn på grund av otillgänglig skola strider mot barnkonventionen.
Umgänge är inte bara en fråga om barnets bästa i stunden utan också ett centralt verktyg i återföreningsarbetet. Det är ett tillfälle att stärka relationen mellan barn och föräldrar, ge stöd i realtid och låta professionella arbeta tillsammans med både föräldrar och familjehem. När umgänge inte används aktivt förlorar man en av de mest effektiva insatserna för att hjälpa barn tillbaka till sin familj.
Det finns en föreställning om att rättssäkerheten är tryggad eftersom domstolen fattar beslutet. Men domstolen kan endast pröva det underlag som läggs fram. Om underlaget är bristfälligt blir också beslutet bristfälligt. Att tro att domstolen kan kompensera för brister i socialtjänstens utredningar är att förväxla rättslig prövning med magi.
Remisstiden – från den 1 december till den 19 januari – är orimligt kort för ett så omfattande lagförslag. När lagstiftning som påverkar barns liv på djupet ska förändras krävs tid för analys, dialog och kvalitetssäkring. Det har inte givits.
Barns rättigheter kräver rättssäkra processer, vetenskapligt grundade bedömningar och respekt för familjelivet. Det får vi inte i den föreslagna lagen. Sverige behöver en lagstiftning som skyddar barn – inte ett system som riskerar att skada dem.
Marie Larsson
Socionom
