Skoldebatten fastnar ofta i frågor om vinst, klasstorlek och ägarformer, medan det verkliga problemet kommer i skymundan: tiotusentals elever lämnar varje år grundskolan utan gymnasiebehörighet. I stället för fler generella reformer behövs ett transparent system som mäter varje skolas faktiska kunskapsresultat och synliggör vad som verkligen fungerar. Det skriver ekonomen Håkan Hallberg.
Ordet ”kvalitet” används ofta av politiker och skoldebattörer utan att innebörden definieras. Skolan tillförs stora resurser och det kommer kontinuerligt nya förslag till åtgärder, bland annat att det ska vara max 20 elever i varje klass utan att det finns evidens för att elever i mindre klasser presterar bättre än elever i större. Kostnaderna för att bygga nya lokaler och öka lärartätheten med mera nämns heller inte. Likaså är ägarformerna i ständigt fokus. Den av Skolinspektionen nyligen kritiserade Järvaskolan drivs av en stiftelse, den ägarform många politiker förespråkar. Talande var också att Skolinspektionen inte riktade någon kritik mot Järvaskolans bristfälliga kunskapsöverföring.
Det verkliga problemet är att cirka 17 000 elever varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet och att det finns cirka 100 grundskolor där färre än 70 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Om detta hörs ingenting i debatten. Fokus är vinstfrågan, utan att det presenteras underlag som visar att vinstdrivande skolor är sämre. Tvärtom tyder det mesta på att det är friskolekoncernerna som redovisar det bästa förädlingsvärdet (den kunskap som skolan överför till varje elev), medan nästan samtliga skolor med lägst andel elever som når gymnasiebehörighet är kommunala.
Det är ingen slump då privata företag är bättre på ”management”. De sätter mätbara mål, styr efter dessa och korrigerar avvikelser för att förbättra resultaten, och enheterna (skolorna i detta fall) lär av varandra. De vet att det som mäts blir utfört och kontinuerligt förbättrat. Det medför också att man värnar om att behålla och rekrytera bra personal. Det medför att ledarskapet är en central fråga. Därför är köerna långa till välskötta friskolor. Offentliga verksamheter styrs i regel mot budget utan att resultaten mäts och analyseras. Det kan i sammanhanget påpekas att kostnaderna för den svenska skolan sedan år 2000 har ökat med 57 procent i fasta priser. Brist på resurser är det således inte.
Åtgärder mot dysfunktionella skolor kommer att tvingas fram oavsett vem huvudmannen är.
Det är därför hög tid att införa ett transparent system för att mäta och redovisa varje skolas prestationer med fokus på det förädlingsvärde en skola förmedlar till sina elever. Förädlingsvärdet i skolorna mäts i bland annat Norge, England och USA. Det ger incitament för varje skola att i tid vidta åtgärder för att hjälpa elever som kommit efter. Utöver förädlingsvärde är intressanta uppgifter genomsnittsbetyg på nationella prov, andel behöriga lärare, genomsnittliga klasstorlekar, anmälda brott, frånvaro, personalomsättning etcetera som kan underlätta skolval för föräldrar och elever men också för lärare och övrig personal.
Dessa parametrar skulle skapa en grund för att definiera ”kvalitet” och tydliggöra framgångar och brister, något som en ”offentlighetsprincip” aldrig kommer att göra. Ett sådant system kommer att driva fram rätt sorts förbättringsåtgärder, vilket framför allt kommer att gagna elever i utsatta områden där förbättringsbehoven är störst. Dessutom kommer det att ge information om vad andelen behöriga lärare, klasstorlek med mera har för betydelse för förädlingsvärdet. I dag vet vi inte, vilket gör att resurser riskerar att användas fel.
Åtgärder mot dysfunktionella skolor kommer att tvingas fram oavsett vem huvudmannen är. Det finns utmärkta exempel på hur skolor kan vändas till det bättre både i Sverige och utomlands. Sådana exempel beskrivs i antologin ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige”.
Då det finns en tröghet i den offentliga sektorn uppmanar jag Almega Utbildningsföretagen att gå före med att införa ett sådant system för sina medlemmar. Börja med de större skolkoncernerna, som sedan kan visa vägen för de mindre skolenheterna. Det kommer att tvinga kommunala skolor och Skolverket att följa efter. Alla kommer inte att uppskatta dessa kvalitetsparametrar – precis som i näringslivet vill inte underpresterare att deras verksamhet mäts. Det är enklare att ropa efter mer resurser.
Håkan Hallberg
Ekonom och redaktör för boken ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige”
