När industriellt trålfiske gynnas framför småskaligt och hållbart kustfiske slår det hårt mot både miljö och landsbygd. Sverige riskerar att förlora levande kustsamhällen, unika mattraditioner och en viktig del av vår framtida livsmedelstrygghet, skriver Yan Strömberg Juth.
I ca har nyligen gått ut med att man inte längre vill köpa surströmming från garn- och nätfiske i Bottniska viken, utan enbart MSC-certifierad strömming från trålare. Lokala fiskare är förtvivlade över beskedet – strömmingsfiskaren Stefan Nordin kallar det ”helt ofattbart” att matjätten väljer industriellt trålfiske framför miljövänligt kustnära fiske. Beslutet innebär i praktiken att småskaliga familjebåtar i kustområden längs Bottenviken och Bottenhavet förlorar sin marknad, trots att just de långsamt drivande nätgarnen levererar högkvalitativ matfisk med minimalt miljöavtryck.
Kustfisket fyller en unik roll för både miljö, ekonomi och beredskap. Flera källor påpekar att småskaligt fiske inte bara är en ekonomisk verksamhet utan också en del av kustsamhällenas kulturarv och identitet. Återkommande konstateras att lokala fiskare använder enkla, skonsamma redskap och varje fångst förädlas i små rökerier eller säljs direkt – vilket ger högt förädlingsvärde per kilo och skapar arbetstillfällen i glesbygden. En riksdagsrapport noterar exempelvis att fler aktiva fiskehamnar och småskalig förädling kan ge ökad turism och nya företag i kusttrakterna.
Fisket är ”en del av kust-, hamn- och skärgårdssamhällenas identitet”, framhåller svenska riksdagsledamöter. Småskaligt fiske skapar nya jobb och små familjeföretag på landsbygden samt gör kustsamhällen livskraftiga.
Fiskare längs kusten slår larm om att det knappt finns någon strömming kvar att fånga.
Regeringen betonar i sin Livsmedelsstrategi att en robust och klimatsmart livsmedelskedja kräver ökad inhemsk produktion. Lokalt kustfiske bidrar med protein och näring med lågt klimatavtryck, vilket är strategiskt viktigt för Sveriges matförsörjning vid till exempel kris eller handelsstörningar.
Fiskare längs kusten slår larm om att det knappt finns någon strömming kvar att fånga nära land. Många kustfiskare har redan tvingats lägga ner sitt strömmingsfiske – deras småskaliga fångster är enligt uppgift ”inte i närheten” av vad industrins trålare får upp. Dessa observationer visar tydligt att industrifisket redan pressar kustlekande sill- och strömmingsbestånd.
Ett stort problem för kustens småskaliga fiske är kraven på certifiering. För att få sälja till stora kedjor och storskalig industri måste fiskare ofta betala för miljömärkning som MSC eller liknande – avgifter som är orimligt höga för små företag. Yrkesfiskare berättar att en MSC-certifiering för ett bestånd kan kosta över en miljon kronor, vilket småbåtsflottor med blott några personers bemanning knappast klarar av. Sveriges Radio intervjuade bland andra strömmingsfiskaren Johannes Klingvall som konstaterar att små kustfiskare ”inte har råd att certifiera” – och menar att miljömärkningen då främst gynnar stora företag som har kapital och kan betala.
Fiskare kritiserar MSC-systemet för att vara ”big business” som gynnar dem med stora resurser. Småskaliga kustfiskare saknar inte bara pengar utan ofta också egen organisation att samverka genom, så de halkar efter på marknaden.
För att rädda lokala fiskeföretag behövs både politisk vilja och konsumentpåverkan. Skriv debattinlägg, kontakta politiker och kräv att supermarknader som Ica tar sitt ansvar för hållbar matproduktion. Regeringens uppdaterade livsmedelsstrategi 2.0 understryker just behovet av att stärka inhemsk matproduktion och livsmedelssäkerhetsreglering – då kan vi inte samtidigt låta kustfisket utarmas. Pressa Ica till att reversera beslutet och satsa på småskaligt fiske, annars förlorar vi en ovärderlig kompetens och framtida matkälla i Bottniska viken.
Yan Strömberg Juth
Debattör
