Det svenska skogsbruket står inför växande kritik. Jakten på hög volymproduktion har skett på bekostnad av kvalitet, klimatnytta och långsiktig hållbarhet. Nu ifrågasätts inte bara kalhyggesbrukets effekter, utan även grunden för dagens skogsskötsel och förädling, menar civilingenjören Åke Wikström.
Under de senaste 100 åren har svenskt skogsbruk gått från att i huvudsak ha bedrivits i naturnära former såsom blädning och plockhuggning till nu nästan 100 procent trakthyggesbruk (kalhyggesbruk). Skogens normalt långa ledtid, från planta till moget träd, innebär att resultaten av ändrade bruksformer kommer att kunna utvärderas fullt ut först en bra bit inpå 2000-talet. Kunskapsläget i dag visar dock att trakthyggesbrukets långsiktiga samhällsnytta måste ifrågasättas i en rad avseenden.
Skogsbruket är sedan lång tid tillbaka helt inriktat på ökad volymproduktion. De värden skogens träd levererar har dock svag koppling till volym. Endast cirka 20 procent av den avverkade volymen blir till trävaror. Resten går till energi eller nyttjas som råvara för fiberbaserade produkter av olika slag. I dessa förädlingsled är det mängden massa som i de flesta fall utgör värdet och det är direkt kopplat till vedens densitet.
Statistiken visar nu att trakthyggesbruket producerar en råvara som under de första 20–30 åren växer mycket snabbt. Detta påverkar densiteten som kan vara upp till 30 procent lägre än med andra bruksformer. Vid jämförelse av olika skogsbruksmetoder beaktas aldrig dessa skillnader, vilket resulterar i en rad felaktiga slutsatser. Rimligt vore också att prissättningen är relaterad till värden i förädlingsleden, vilket alls inte är fallet i dag. Detta påverkar särskilt energi- och fibersektorn negativt och på sikt dess konkurrenskraft.
För att öka produktionen utöver vad naturen själv kan åstadkomma så satsar näringen på förädling av plantmaterial. Utveckling av så kallade förädlade plantor baseras i huvudsak på en ökning av det så kallade ståndortsindexet. Detta index talar om förväntad höjd vid 100 års ålder. Till detta index kopplas bonitet som är ett mått på en skogsmarks naturliga förmåga att producera virke.
Trakthyggesbruket är ett avsteg från naturens egna processer.
De nya träden visar sig nu bli längre som förväntat men tyvärr också slankare. Man är nu inte säker på om detta beror på klimatförändringar eller skogsbruk. Det innebär att boniteten blir lägre än den som förväntats samtidigt som det tillkommer en ökad risk för stormskador. Det finns således all anledning att också ifrågasätta hela kunskapsbasen för förädling och skogsskötsel.
Gödsling är en använd metod för att öka produktionen, vilken utvärderas enbart på basis av volym, vilket leder till fel slutsats rörande nyttan. Den tillkommande vedvolymen har en avsevärt lägre densitet än den från en ogödslad skog. Den tillkommande vedmassan går till förädling där nyttan är relaterad till densiteten. Effekten av gödsling utvärderas därför på en felaktig grund.
Ur klimatsynpunkt är trakthyggesbruket det sämsta av alla. De hyggesfria metoderna kan producera en större andel av vedmassan till långlevande trävaror samtidigt som kol i stående skog i medeltal är högre under livscykeln och markkolet i stor utsträckning förblir kvar.
Det råder dessutom stor osäkerhet rörande bruksformernas långsiktiga inverkan på mängden markkol. Den omtvistade substitutionen kan man tillgodoräkna sig i båda alternativen. Sammantaget visar detta att kolinlagringen totalt sett är större för hyggesfritt skogsbruk än för trakthyggesbruk.
Trakthyggesbruket är ett avsteg från naturens egna processer och det medför ökade risker för skador av olika slag. Riskerna med trakthyggets monokulturer är väl kända sedan långt mer än hundra år tillbaka. Vid jämförelser av ekonomin för olika metoder beaktas inte dessa risker.
Utöver de ovan nämnda bristerna i jämförelser finns en lång rad andra värden i skogen som är betydelsefulla för samhället, såsom jakt, bärplockning, friluftsliv med mera, vilkas nyttor inte heller beaktas vid jämförelser mellan olika metoder.
Av de skäl som redovisas ovan kan man fråga sig om vi verkligen vet vart det bär hän med de svenska skogarna. Kommer vi att inse att vi var inne på fel väg med enbart fokus på volymproduktion? Mycket tyder på att så är fallet.
Rubriken bör då ändras till – Vi har gått vilse i skogen – och påbörja sökandet efter en väg tillbaka till ett naturanpassat, effektivare och i alla avseenden hållbart skogsbruk.
Åke Wikström
Civilingenjör
