Historien upprepar sig aldrig, men det avbildade nuets kalejdoskopiska kombinationer tycks ofta bestå av spridda fragment från antika legender, som Mark Twain uttryckte det. Vi genomlever just nu oroliga ekonomiska tider och det kan vara värt att gå tillbaka i tiden till 1930-talets lågkonjunktur, som kom att bli den hittills djupaste i modern ekonomisk historia.
Lågkonjunkturen på 1930-talet inleddes 1929 och tog inte slut förrän efter andra världskriget. Varför blev den så lång och djup? Handlade det om djurandar och galopperande marknadsgirighet? Berodde det på en alltför passiv amerikansk centralbank som inte lät sedelpressarna gå tillräckligt varma, som Milton Friedman hävdade? Var det konsumenterna som, hemska tanke, blev mer sparsamma och sänkte den aggregerade efterfrågan, som John Maynard Keynes hävdade? Eller fanns det andra anledningar?
För precis 100 år sedan, under 1920-talet, som kallas ”the roaring twenties”, upplevde USA en av sina starkaste högkonjunkturer. Elektrifieringen av landet tog fart, vilket ökade levnadsstandarden markant för gemene man. Kylskåp, dammsugare, brödrostar, radioapparater och inte minst bilar blev var mans egendom. År 1913 hade USA:s centralbank Federal Reserve instiftats, och den ekonomiska boomen drevs delvis på av att denna institution stöttade bankerna i att kunna låna ut mer pengar. Federal Reserve sänkte sin styrränta från 7 procent 1921 till 3 procent 1925, och den var fortfarande så låg som 3,5 procent 1928. Penningmängden ökade med cirka 45 procent mellan 1921 och 1929 genom ökad utlåning. Det här maskerades dock av den ökande produktiviteten i industrin, vilket gjorde att priserna förblev stabila under decenniet. Den positiva stämningen spreds till Wall Street, och att låna till aktieköp blev vanligt. Euforin eskalerade, och från mitten av 1921 till oktober 1929 ökade det breda börsindexet Dow Jones med 500 procent.
Den stora depressionen inleddes med svarta måndagen och svarta tisdagen, den 28–29 oktober 1929, när börsen föll med 23 procent på två dagar. Men kraschen var utdragen. Det tog tre år innan börsen bottnade. Den hade vid det laget tappat 90 procent av sitt värde från toppen hösten 1929. Många företag och privatpersoner hamnade i finansiella problem och kunde inte betala tillbaka sina lån. Kreditexpansionen vände om till en kreditkontraktion, vilket gjorde att penningmängden minskade med 30 procent mellan 1929 och 1933. Precis som i dag hade bankerna på 1930-talet inte kontanter som täckte kundernas totala kontoinnehav. När osäkerheten i ekonomin ökade efter börskraschen blev många bankkunder oroliga och begärde ut sina banktillgångar i kontanter, vilket blev den primära orsaken till att penningmängden minskade. Det finns många bilder från den här tiden på långa köer med kunder utanför banker som väntar på att få ta ut sina pengar. Det här gjorde att många banker inte kunde fullgöra sina förpliktelser mot kunderna och gick i konkurs. Cirka 9 000 banker fick slå igen portarna mellan 1929 och 1933, vilket var omkring 30 procent av alla banker i USA. Alltsedan denna historiska episod har ekonomer fruktat deflation, vilket infekterat både läroböcker i ekonomi och centralbankers regelverk. Kraftig deflation, som under denna period, må vara problematisk men det gäller inte för måttligt sjunkande priser drivet av produktivitetsökningar.
