Nu börjar vindkraftsbolagens räkenskaper för nådens år 2025 ramla in. Det är ingen vacker läsning om man utgår från siffrorna för det jättelika Önusberget i Markbygden utanför Piteå. Kapitalförstöringen är ”otroligt enorm alldeles”, som min skoterkörande vän Per-Axel skulle säga.
Jag tog cykeln över Medborgarplatsen i Stockholm i förra veckan. Där stannade jag till vid Vänsterpartiets och Miljöpartiets valkojor. Jag har sedan barnaåren en väl förankrad samlarådra, inte minst av klistermärken, och sådana finns det gott om i dessa krypin. Jag har många kompisar som blir antingen glada eller mycket arga över att få sådana märken som små ärebetygelser. Men med Miljöpartiets företrädare fick jag också ett längre och alltmer upphettat samtal. Det handlade om vindkraften.
Jag har inget emot Miljöpartiet som sådant, de behövs för den politiska biologiska mångfalden och de hamnar högt upp när jag gör olika mediers så kallade valkompasser. Jag är dessutom gammal fältbiolog, men där blev det en stor kulturkrock när jag var medlem i Muf hemma i Ludvika. Gummistövlar mötte loafers med tofs.













