Samtliga åtta riksdagspartier förfasar sig över Örebropartiets ledare Markus Allard och hans svordomar och fördömanden. Frågan är om de är så mycket bättre själva. När de etablerade partierna gör valrörelsen till ett moraliskt slagsmål ska de inte förvånas över att väljare söker sig till den som slåss utan silkeshandskar.
Årets valrörelse har inte speglat ett seriöst demokratiskt samtal. Socialdemokraterna talar om en ”korrupt Kristersson-kultur” och en ”fiffelkultur” runt statsministern. Ulf Kristersson anklagas för att ha berikat sig själv med 6 000 kronor i månaden, överlämnat makten åt Jimmie Åkesson och förberett plats för 12–14 sverigedemokratiska ministrar. Hans hustru och hennes verksamhet har gjorts till delar av den socialdemokratiska anklagelseakten. I debatten om friskolorna fylls bilden på med Porschar, lyxjakter, jaktslott och våffelstugor.
Tidöpartierna svarar med sina egna nidbilder. Magdalena Andersson framställs som en makthungrig hycklare som vill höja skatterna och göra sig beroende av kommunister och miljöpartister. Hennes makes ekonomi dras in i partiledardebatten. En socialdemokratisk valseger beskrivs som ett hot mot kärnkraften, företagen, brottsoffren och svensk ekonomi. När Kristersson kritiseras för sitt motangrepp försvarar han sig med att Socialdemokraterna började.













