Vid midnatt mellan den 14 och 15 maj 1948 avslutades formellt det brittiska Palestinamandatet och den siste brittiske High Commissioner – Sir Alan Gordon Cunningham – lämnade landet.
Sedan 1917 hade britterna kontrollerat området, tidigare en del av det Osmanska väldet, som under första världskriget var lierat med Tyskland och således hörde till förlorarna. Då, i maj 1948, hade området fått en rad nya länder som hade tillhört det Osmanska imperiet: Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien. Palestinamandatet – som britterna styrt – var tänkt att bli två stater, en arabisk och en judisk. Detta enligt den delningsplan som antagits vid en omröstning i FN:s generalförsamling den 29 november 1947.
Samtliga arabiska länder och det arabisk-palestinska ledarskapet under sin ledare Amin al-Husseini (som tillbringat världskriget som gäst hos Hitler där han entusiastiskt stött Nazitysklands förintelsepolitik mot judarna) motsatte sig delningsplanen, vilket inledde den långvariga arabisk-israeliska konflikten. Det är värt att hålla i minnet att skälet till konflikten ligger i den arabisk-muslimska oviljan att gå med på en judisk stat. Hade man valt annorlunda då hade palestinierna haft sin stat nu.
