Religionen, sade Karl Marx, ”är ett opium för folket”. Så länge de inte kunde bryta sig loss från religionens inflytande, menade han, kommer folket aldrig att se de verkliga orsakerna till hur samhället ser ut och, framför allt, varför de själva var förda bakom ljuset.
Och så lät det under snart tvåhundra år, och det kulminerade, kan man kanske säga, i och med vänstervågen på 1970-talet, då vänstern begick veritabla lustmord på all form av tro – kanske i synnerhet på kristendomen och människor med kristen tro.
Men i början av det tjugoförsta århundradet hände något. Arvet från Marx bleknade, och vänstern stod öga mot öga med nya politiska realiteter, bland annat en omfattande invandring – inte minst från muslimska länder. Och dessa individer kunde snart rösta och hade samtidigt ofta en djup tro. Här stod vänstern inför ett val som kanske borde diskuteras lite närmare.