För juristen är språklig precision avgörande. Men i Tidöregeringens nya proposition om brottet ”psykiskt våld” ersätts tydliga begrepp med svepande formuleringar som öppnar för tolkning och godtycke. När rättens gränser flyttas från det synliga till det själsliga riskerar förutsebarheten att urholkas. Prussiluskan äntrar rättssalen och utmanar den grundläggande rättsprincipen ”mitt hem är min borg”.
För juristen är språket det centrala arbetsverktyget. Bestämmandet av vad som är rätt eller fel sker genom pregnanta ord. Alltså ord och satser som är möjliga att tolka med största möjliga säkerhet. Därför är jurister i allmänhet skeptiska till så kallade generalklausuler och liknande gummiregler. En bestämmelse om ”oskälighet” kan klinga bra för den som kommer i juridiskt trångmål, men den öppnar förstås upp för godtycke.
Problemet är att politiker däremot älskar svepande regler av detta slag. Genom att exempelvis skriva ”hållbart” i en lagtext tror riksdagsledamoten att saken närmast är klar. Men i själva verket sopas problemet under mattan. Det blir advokaters, åklagares och i sista hand domares sak att tolka vad som är hållbart. På så vis upphöjs faktiskt domaren till lagstiftare. Få domare tycker om detta.
